Reportaget är som att kliva in i en mardröm

Ligger i solen på Nytorget och läser den andra delen av det kanske mest horribla reportage som jag ­någonsin har läst om social­tjänstens övergrepp i Sverige.

Reportaget finns att läsa i senaste numret av Filter. Det handlar om ett Stockholmspar som fick sina barn omhändertagna av socialtjänsten efter misstankar om att de ­utsatt sin nyfödda dotter för skakvåld - ”shaken baby syndrom”.

Att läsa det tolvsidiga reportaget är att kliva in i en lång vidrig mardröm.

Pappan döms alltså till ett års fängelse för att ha misshandlat sitt nyfödda barn, trots att det inte finns några som helst bevis för att han skulle ha gjort det.

Tvärtom, domen är full av oklarheter. En grupp utländska experter som tas in när domen överklagas menar att bebisens skador med största sannolikhet har uppstått under förlossningen i kombination med ­D-vitaminbrist vilket har lett till att flickan fötts benskör.

Trots oklarheterna tvångs­omhändertas bebisen, och parets tvååriga son, alltså omedelbart av socialtjänsten när paret uppsöker sjukhus strax efter förlossningen.

Trots att mamman frikänns helt i tingsrätten så får hon ändå inte tillbaka vårdnaden om sina barn. Det tar fem månader för henne att få tillbaka sin då två och ett halvt år gamla son men dottern är i dag sju år senare fortfarande placerad i familjehem.

Att pappan nu har fått resning ­ i Svea hovrätt och helt har frikänts, och att mamman aldrig någonsin har uppvisat brister i sitt föräldraskap, är av någon absurd anledning inte fullgoda skäl för att ge föräldrarna vårdnaden om sitt barn.

Socialtjänsten på Södermalm ­i Stockholm tycker alltså att det är bäst för parets omhändertagna dotter att hon får bo kvar i sitt ­familjehem trots att föräldrarna aldrig någonsin har utsatt något av sina barn för våld eller försumlighet. Hur kan det få gå till så här i Sverige 2015?

Gång på gång får vi höra dessa berättelser om hur socialtjänsten agerar helt irrelevant och godtyckligt.

Antingen brister de totalt och ­kliver inte in där de verkligen finns skäl att kliva in som när åtta­åriga Yara misshandlades till döds av sina vårdnadshavare.

Trots upprepade larm från grannar, skola och polis om den hemska situation så agerade inte social­tjänsten överhuvudtaget och ­Yara slogs ihjäl brutalt med en brödkavel efter månader av misshandel.

Också Tinni Ernsjöö Rappes bok ”Hem”, om hur samhället ­behandlar omhändertagna barn, är vedervärdig läsning.

Hur tror socialministern att man någonsin ska känna för­troende för socialtjänsten när de gång på gång brister och utsätter människor för livslångt lidande?

Varför skapas inte större transparens, större säkerhetsmarginaler? Tydligare nationella rutiner, regler och lagar för hur socialtjänsten ska agera? Samhällets svagaste och mest hjälpbehövande ­individer ska inte ytterligare ­utsättas för ­förnedring och övergrepp när de behöver hjälp.