Döden vill njuta av musiken istället

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jason Becker borde ha dött för 14 år sedan.

Redan som 5-åring hade han en klar vision: Han skulle bli en stor musiker. Föga anade han att efter visionens förverkligande väntade en katastrof bortom krönet.

Jason övade konstant och blev så duktig att han i lågstadiet gav lektioner till sin gitarrlärare! Vid 19 års ålder var han en välkänd virtuos med tre skivor bakom sig.

Ett år senare, just när Jason skulle på turné med ett känt band och det stora genombrottet närmade sig, drabbades han av ALS; en nervsjukdom där ens muskler sakta förtvinar. Döden kommer när förlamningen drabbat strupen och andningsförmågan förlorats.

Läkarna gav Jason max fem år.

Det som verkade vara början på slutet visade sig dock bara vara slutet på början. En natt drömde Jason att han sprang. På morgonen hade han glömt sin sjukdom och gick normalt, tills han mindes - och genast föll. Läxan var att med kontroll över sitt sinne kan man klara allt.

Jason struntade i läkarna som sa att ALS alltid har dödlig utgång, såg över sin diet och hängav sig åt andliga övningar baserade på den kände indiske gurun Paramahansa Yoganandas lära. När kroppen gav upp gjorde han yogaövningarna i huvudet istället. Med hjälp av en dator fortsatte han skriva musik som kollegor spelade in åt honom. Fem år senare - samma år som han skulle ha dött - hade han en ny cd ute!

Det gör ont att läsa Jasons entusiastiska beskrivning av hur han under de senaste åren har fått tillbaka tre muskler. Så ser hans framgångar ut.

Beethoven blev döv först i slutet av sitt liv och fick åtminstone behålla spelförmågan. Jason har berövats förmågan att gå, prata, äta eller ens andas för egen maskin. Istället för rockstjärnelivet har han fått bekanta sig med ord som trakeotomi och gastrostomi, och andas och äter genom slangar i strupen respektive buken.

Det vore ett tragiskt öde för vem som helst, men borde svida extra för en som ägnade sitt liv åt att förfina sin fingerfärdighet och spelade så strängar smälte och människor tappade hakan.

Samtidigt tänker jag på hur många friska människor som dött de senaste 14 åren. Under tiden har Jason gjort skivor och skrivit artiklar. Nu skriver han en bok med hjälp av en dator som läser av hans ögonrörelser och anser sig vara lyckligt lottad i livet!

Man undrar hur Jason kan vara så positiv. Kanske är mirakelmedicinen kärlek. Kärlek från familj och vänner, men också Gud. Under en nära-döden-upplevelse mötte Jason nämligen Gud och blev troende. Besvarade böner eller en desperat själs självbedrägeri, välj själv. Oavsett var man står visar dock Jasons öde människans potential. Gud eller inte Gud, att tro på Jason räcker för mig.

När någon som inte kan röra ett finger kan skapa vacker gitarrmusik är nog det mesta möjligt. Om man tror att man kommer att misslyckas är risken stor att det blir så, men beväpnad med hopp och inre övertygelse kan människan ge till och med döden en match.

Jason fortsatte med sitt kall även efter att varenda muskel hade övergett honom. Första skivan hette ”Perpetual” (”Evig eld”). Då anade han inte hur passande titeln var.

Mannen som skulle ha dött för 14 år sedan håller alltjämt livslågan levande. Döden väntar och njuter av musiken istället.