Svenska journalister tycker det är jobbigt med islam
Fyra svenska muslimer bestämde sig för att ta bilen till Danmark och på grund av sin religiösa fanatiska övertygelse försöka halshugga ett antal journalister på Jyllands-Posten. Detta med anledning av några publicerade Mohammed-karikatyrer i tidningen.
Många hävdar nu att rapporteringen kring terrorrättegången i Danmark drunknat i bevakningen av Breivikrättegången. Det stämmer säkert. Å andra sidan, det är jobbigt med islam. Vi journalister är livrädda att trampa snett, kan ju bli rasister på kuppen. Det går snabbt att bli rasist i dag, det är bara en kulturtårta bort så att säga.
Kanske ska man tolka tystnaden från feminister, politiker och debattörer efter ”Uppdrag gransknings” moskéjobb som tecken på samma beröringsskräck. Företrädarna för de granskade moskéerna känner sig överkörda och anser sig utsatta för en klipp- och klistrakampanj i medierna och på andra sidan står kvinnor med erfarenhet av islam som hävdar att det inte alls handlar om enskilda rötägg utan ett strukturellt kvinnoförtryck.
Det ”svenska” samhället står tyst bredvid, lite som när ens unga kastar sand på en annan unge i sandlådan och man vägrar kolla dit för att man skäms över att man inte gör något.
Samtidigt sjunker förtroendet för min kår och jag tror delvis att det handlar om just det här. Människor upplever att vi sitter i våra elfenbenstorn, verklighetsfrånvända. Eller så talar vi om för folk vad de bör tycka. Eller raljerar över det vi avskyr, hur många gånger har vi till exempel inte fått raljanta beskrivningar av Breiviks utseende från Oslo nu?
Hans kotlettfrilla och plufsiga ansikte, varför är det relevant när vi rapporterar hem? Eller som när vi vill bestämma vilka som får uttala sig i tidningarnas kommentarsfält – vilka som håller ”god ton”. Vi förstår heller inte att grejen med anonymitet kan vara viktig för att folk ska våga diskutera. Vi förenklar för mycket, ’gilla olika’ ” hojtar vi glatt trots att vi själva är mest lika av alla. Vi betalar inget pris för något över huvud taget.
Det är ett nytt Sverige där ute, ett spännande Sverige men med stora motsättningar. Vi borde längta efter att skildra det landet rakt upp och ner. Men till fots! Inte på höga hästar.