Ett resonemang som saknar rim och reson
Det har gått mer än en vecka, men Jimmie Åkessons svärmor hemsöker mig fortfarande. Det tomma ansiktsuttrycket. Det beredvilliga erkännandet. Det kufiskt geniala i att kräva att reportern betalar 300 spänn för en massage, om han vill ha en intervju.
Jag tror faktiskt att det här var det mest suggestiva jag sett på tv sedan pilotavsnittet av ”Twin Peaks” i november 1990. Hade den förlupna riksdagsledamoten Margareta Larsson börjat tala baklänges med ett vedträ i famnen, hade det inte förvånat mig ett dyft. Det är nästan värt de 62 400 i månaden hon kvitterar ut från riksdagen, utan att ens gå dit.
Formuleringarna i Sveriges Televisions intervju är så uppriktigt och rättskaffens depraverade att all ilska falnar direkt och ersätts av häpen beundran:
”Jag står för vad jag gör och jag tänker inte försköna på något vis eller bortförklara på något sätt. Jag har sagt att det är förkastligt och jag förstår många som är upprörda.”
”Ja, jag passar på naturligtvis … det finns människor som passar på att utnyttja ett system som ger de här möjligheterna.”
Den lågmälda föreställningen är storartad.
Jag vet förstås att Larsson inte representerar något förutom sig själv, efter att ha hoppat av Sverigedemokraterna, men behållit riksdagslönen. Ändå kan jag inte låta bli att känna att hon är mer i takt med tiden än de flesta. Hon ”ligger i framkant”, som ouppfostrade människor säger. Det är det paradoxala som gör det.
Inte en enda gång höjer Margareta Larsson rösten. Inte en enda gång slingrar hon sig eller låter känslorna ta överhanden. Hon lyssnar artigt på frågorna och försöker verkligen svara. Hon är, med alla rimliga mått mätt, resonabel.
Med alla rimliga mått mätt, utom ett.
För att vara resonabel måste man kunna resonera. Och resonera kommer av raison, som betyder förnuft. Men Margareta Larsson har sagt adjö till förnuft och logik. Hon konstaterar förbehållslöst att hon gör fel och samtidigt att hon tänker fortsätta göra det. Att inga försvarliga skäl finns för henne att bete sig som hon gör, men att hon tänker fortsätta.
A och B går inte att förena, men hon gör det ändå, utan sinnesrörelse.
Det finns något där. Något jag anat i samtiden redan tidigare. Bara mer konsekvent. Postmodernismen har blivit vardag.