Britt-Marie ska visas respekt – inte hånas
Tack för att du hör av dig, Britt-Marie.
Du tillhör mina trognaste läsare.
Jag förlitar mig mycket på dig.
Sen jag började som kolumnist i Aftonbladet under rubriken ”Mitt liv som pensionär” har ett 30-tal personer med namnet Britt-Marie hört av sig.
I mars förra året mejlade den första Britt-Marie. Hon reagerade mot restriktionerna för 70-plussare, och den hårda tonen mot äldre:
”Vill dom att de äldre och kostsamma ska gå bort så att de slipper betala pensioner och liknande? Var tog den humanitära stormakten vägen?”.
Nästa Britt-Marie tyckte att det var konstigt att inte friska 70-plussare som klarade sig själva kunde leva som andra under pandemin:
”Vi måste också få frihet. Tiden går fort och jag vill ta vara på mitt liv”.
När Folkhälsomyndigheten inte släppte på de hårda restriktionerna för 70-plussare i slutet på maj, utan hade kvar dem hela sommaren, reagerade Britt-Marie.
”Så behandlar man inte vuxna tänkande människor. Vi blir behandlade som mindre vetande! Hur kan man kommunicera så okänsligt!”.
Under sommaren upplevde en annan Britt-Marie att hon inte bemöttes med hyfs när hon försökte hålla avstånd utomhus:
”När vi är ute och går är det alltid vi som får vika av, ytterst sällan någon annan gör det och många tittar konstigt på oss. Lever vi i olika världar eller?”.
Kollegan Britt-Marie Mattsson på Göteborgs-Posten hörde av sig om vikten att ge äldre, ”en mycket stor grupp en röst som kommer att lägga grunden för en debatt som kommer att vara viktig också framöver”.
I augusti kom ett gripande mejl från ytterligare en Britt-Marie:
”Känns som man inte finns på något sätt eller helst ska bara försvinna”.
Under hösten mejlade en annan Britt-Marie: ”Vi lever i en bubbla, väntar bara att få göra hål på den. Det är en tuff prövning för alla”.
Till jul fick Britt-Marie sig ett gott skratt när jag raljerade över MSB:s förnumstiga uppmaning att man skulle handla mat i förväg för att ”mycket håller sig länge i kylen”. Det visste Britt-Marie redan.
I februari skrev Britt-Marie apropå den psykiska ohälsan bland äldre: ”Det finns i dag ingen som tar sig tid och frågar de äldre hur de egentligen mår och vad de oroas för och behöver prata om”.
I april fick Britt-Marie vaccin mot covid-19 och hon höll med mig om att det borde vara tydligt i förväg vilken sorts vaccin 65-plussarna får. ”Känns inte ok att inte få veta vad som skall injiceras i kroppen även om det är för en god saks skull, inte i ett anständigt samhälle”.
I maj gick Britt-Marie i pension. Då hade hon jobbat i 43 år. ”Så, varför kommer jag att utkvittera cirka tiotusen kronor per månad i pension?”.
Min slutsats efter alla dessa inlägg är att Britt-Marie är en mycket viktig röst i samhället. Hon ska beredas plats och visas respekt.
Centerns ungdomsförbund, Cuf, tycker annat. I ett omdebatterat filmklipp säger de att de vill ändra lagarna på arbetsmarknaden ”som skyddar Britt-Marie, 45, som har suttit kvar i fikarummet i flera år”.
Ett typiskt namn på en svensk kvinna som är 45 år är Anna. Även Linda, Jenny och Camilla är vanliga namn i den åldern. Bara enstaka har fått namnet Britt-Marie de senaste 30 åren.
Snittåldern för dem som heter Britt-Marie är 67 år. I en enda mening ser Cuf till att håna både äldre och medelålders kvinnor. Det sägs vara ”kaxigt”, men är bara sorgligt och outsägligt dumt.
Cuf:s utspel är ett klockrent exempel på ålderism. Ålderism definieras som ”fördomar eller stereotypa föreställningar som utgår från en människas ålder och som kan leda till diskriminering”.