Hur är man mamma till en klan med pojkar?
“Jag kan tänka mig att skaffa barn”, sa en jämnårig vän, “om det blir en flicka.” Det sägs i förbifarten och vi skrattar. Jag skrattar med, ett skällande skratt som blir extra högt, som att volymen skulle kompensera för förräderiet i att ens delta i det här samtalet.
Jag fattar vad de menar, det gör ju alla. Pojkar är jobbiga! Om det är samhället överens, har jag märkt. Barn är jobbigt, generellt, och det berättar vuxna i snart sagt varje utandning. Att inte delta i klagosången är att svika gruppen, bryta ledet av matta, missnöjda och ändå märkligt välformulerade föräldrar. Men sönerna är i en klass för sig, och det är väl inte så konstigt om man hoppas ducka den kulan?
Flera grimaserar medlidande när jag berättar att jag ska få ännu en pojke, någon flabbar gällt. En till! Stackars människa. De kan statistiken, killarna får alla diagnoser och var tredje lär sig inte läsa. I pojkvärlden verkar man få välja på inget sällskap och dåligt sällskap, de verkar sårbara för alla dåligheter i samhället. Antingen skjuter de sig själva eller varandra, står det i tidningen, deras umgänge i grupp är alltid problematiskt och alternativet är att de blir incels. När de är små rör de sig för mycket och går inte att ta med på restaurang, när de blir större försvinner de bort och ringer aldrig.
Fy! Vad jobbigt. Mer jobb och mindre avkastning, klart man hellre har en tjej. Och är inte de lite gulligare, också?
I Kina fick man bara ha ett barn och då blev det vanligt att man aborterade bort flickfoster, jag minns när man berättade det för mina systrar och mig när vi var små. Då lät det fortfarande hyfsat sannolikt då att söner skulle vara mer attraktivt, även om det sas med fasa i rösten. Pojkar kändes som ett aningen bättre bet, om man nu kände sig tvingad att välja. Men så fick man inte säga högt, såklart! Att flickor skulle vara sämre, vilka jävla skit-kineser.
I Sverige idag verkar rätt många tänka på liknande sätt, bara omvänt, och inte lika tystlåtet. Kulturen är bra på att upphöja flickbarnen, det vet vi som har döttrar (också). Omvärlden påminner hela tiden både dem och deras föräldrar om deras styrkor. Beyoncé-feministernas flickbarn är inte barn som alla andra, utan blivande auktoriteter. Det enda de verkligen behöver lära dem är att tro på sig själva, sägs det.
Men hur är man mamma till en klan med pojkar? Jag letar efter förebilder och hittar få. Beskrivningarna av att ha söner handlar mest om att bli kissad i ansiktet (aldrig hänt mig) och att förgäves försöka anpassa dem efter samhällets normer. Bland kändisbarnen lyfts tjejerna fram och sociala medier är fulla av mammorna och deras mini-me:s. Var är sönerna? Inbillar jag mig, eller har pojkarna blivit osynliga?
Kanske är skiftet logiskt. I ett bondesamhälle var det väl praktiskt med en kroppsstark son som kunde hjälpa till, men i ett kommunikativt tjänstesamhälle där högskoleutbildning anses vara målet är flickorna starkare, har högre status. Tjejer är smarta, killar spelar data, som en manlig kulturchef formulerade det.
Eller så hänger pojkarnas låga popularitet ihop med något annat. I nästan alla Sveriges kommuner så minskade barnafödandet markant jämfört med föregående år. “Botten har gått ur statistiken”, beskrev en professor i demografi det. En pandemieffekt, eller konjunktureffekt? Nä, svenskar har skaffat färre barn länge nu.
När jag frågar runt är den vanligaste teorin om det ungefär: “Är det inte för att folk insett hur jobbigt det är med barn?” Jobbigt, jobbigt, jobbigt. Vad synd, att det blivit så jobbigt att vara förälder. Eller kanske syndare, om de som kallas jobbiga.