Americo städar riksdagen och väntar på Löfven

Americo Herrera bor i Jordbro med sin hustru.

Det är inte utan stolthet som Americo Herrera berättar att hans städområde är Bankhallen.

Att riksdagens entré har det namnet beror för övrigt på att Riksbanken en gång i världen låg här.

Detta är en upplysning som inte borde komma så här tidigt i en text som denna. Och en lokalvårdare borde möjligen också göra entré först längre ner i berättelsen.

Anledningen till att jag över huvud taget befinner mig i riksdagen är trots allt att Stefan Löfven ska gå till talmannen och slänga in handduken i dag.

Om det verkligen sker i dag, vill säga. Visserligen har han sagt att det blir ”tidigt i veckan” och redan i morgon är vi ju i mitten, men i politikens värld är ju alla begrepp töjbara.

TT:s nestor Owe Nilsson går förbi. Han skryter om att han gick 16 000 steg i går. Från Söder till Djurgården. Ja, gubbar i den åldern behöver röra på sig.

Luften är full av rykten. En reporter på SVT berättar att det var ödsligt i riksdagshuset i går. I dag är det full rulle. Vi bestämmer oss för att det är ett gott tecken.

Americo Herrera, städare, Sveriges riksdag.

Americo Herrera berättar att hans städvagn är ny. Han är 67 år gammal och tänker arbeta ett år till.

– Jag har träffat Stefan Löfven några gånger. En snäll man, säger han.

Herrera lämnade Chile för Sverige på 1980-talet. General Pinochet hade kört ekonomin i botten. Det fanns inga jobb.

Sverige är hans land numera. Men han lider av alla migranters förbannelse, rotlösheten.

– När jag är här saknar jag Chile. Men när jag åker dit på semester saknar jag Sverige.

Utanför Sagerska huset, statsministerns bostad, ett stenkast härifrån, står en stor mörk bil parkerad. Betyder det någonting?

Det var där min mediokra karriär som politisk reporter valnatten 2002 nådde sin höjdpunkt.

Segraren Göran Persson kom, två på natten, släntrandes med blommor i handen från partihögkvarteret på Sveavägen 68.

Ett helt pressuppbåd var på plats. Men de enda som blev insläppta i statsministerns hem var fotografen Urban och jag från Aftonbladet. Expressen stod kvar utanför och grät.

tu man hand med Persson. Exklusivt på valnatten! Men statsministern somnade i en fåtölj innan jag fått ett ord ur honom.

En tv-fotograf går förbi. Han har hört att Löfven ska komma före lunch. Det låter lovande. Problemet är att Aftonbladets källor säger att det ska bli i eftermiddag.

I bankhallen står en pappfigur föreställande Hjalmar Branting. Och en pratbubbla: ”Vi föreslår kvinnlig rösträtt”.

Över 100 år senare ägnar sig ledande socialdemokrater åt det fula spel som detta maktfullkomliga partis företrädare har utvecklat till närmast perfektion.

Margot Wallström, Annika Strandhäll och andra har pumpat ut variationer om att det vore absurt om det feministiska Vänsterpartiet stoppar Magdalena Andersson från att bli Sveriges första kvinnliga statsminister.

Det underförstådda budskapet är att Dadgostar har en moralisk skyldighet att släppa fram sosseledaren på grund av hennes kön.

I övrigt ska Vänsterpartiet tydligen tvingas till underkastelse medelst de vanliga oförskämdheterna.

Riksdagshuset på Helgeandsholmen i centrala Stockholm.

Längst upp i riksdagens västra hus har de stora mediehusen egna rum. Det är tomt och ödsligt, så när som i Ekots holk. Någon direktsändning tycks pågå.

Riksdagsledamöter kommer och går i bankhallen. Pratandes i mobiler. Upptagna. Eller om de nu låtsas vara upptagna.

Riksdagsledamöter kommer och går i bankhallen.

Plötsligt en flash i mobilen. Gamle Esbjörn överklagar överenskommelsen med Ebba Busch om husförsäljningen. Den här bisarra såpan tar nog aldrig slut.

Americo Herrera bor i Jordbro med sin hustru. Han berättar att döttrarna sedan länge är vuxna och utflugna.

Vi har slagit oss ner vid ett bord i en av riksdagens restauranger. Klockan är tio, än är inte lunchrusningen igång.

Han ursäktar sig med att hans svenska är usel. Han har fel på den punkten. Den är utmärkt.

Jag frågar om han umgås med andra chilenare. Han har ju gott om landsmän i Stockholm.

– Framförallt på somrarna. Då anordnas en chilensk fotbollscup i Botkyrka. Till och med folk från ambassaden kommer dit.

Den vänlige liberalen Roger Haddad släntrar förbi och säger hej. Per Claréus, en av Moderaternas viktigaste pjäser, tung figur i kulisserna, ser jäktad ut.

Lunchen kommer, lunchen går. Och i radio och tv spekulerar kommentatorer i att Löfven förhalar för att sätta tidspress på Dadgostar och Lööf.

Ursäkta, men det låter som sossespinn som har slagit rot. Vänsterpartiet och Centern har väl ändå ingen brådska?

Americo Herrera säger att Sverige numera är hans land.

Klockan börjar närma sig tre. Det skymmer redan. En kollega ringer och säger att någonting är på gång. ”Pressisarna har slutat svara på sms. Det måste betyda någonting”

Eller inte. Jag får veta att talman Andreas Norlén arbetar hemifrån Norrköping i dag. Visst, han kan ta sig till Stockholm med kort varsel, men ändå.

Löfven dyker inte upp.

Djurgårdaren Ygeman går förbi. Han berättar att han från tåget hem från kongressen i Göteborg tillsammans med AIK:aren Damberg såg Gnaget slå Östersund med 3-0.

”Långsam match”, muttrar energiministern och går ut i mörkret.

Första gången Americo Herrera träffade Jimmie Åkesson var då denne gått vilse i sitt letande efter Ekots radiostudio. Han ledde partiledaren till rätt adress.

Vad vore Sverigedemokraterna utan invandrarna? Inga att klaga på. Ingen som hjälper dem att hamna rätt i tillvaron.

Herrera visar mig en bild på sin son. Han hette också Americo. Han dog för tre år sedan. Hjärntumör.

En månad senare födde svärdottern en son.

– Jag är fortfarande väldigt ledsen. Men min pojke lever vidare i mitt barnbarn.