Ett avslöjat justitiemord är bra journalistik – och sannerligen inget ’drev’

Presskonferens med Christian Karlsson och Robin Dalén som pekades ut som skyldiga för mordet på Kevin.

Som två rödnästa clowner i mellanakten valsade förre justitiekanslern Göran Lambertz och psykologiprofessorn Sven Å Christianson in på scenen, i det här fallet DN debatt.
Deras ärende den här gången var att ärerädda Sven Å Christianson för dennes tvivelaktiga medverkan i rättsövergreppet mot två barn för tjugo år sedan, det så kallade Kevinfallet. Förutom att de två rättshaveristerna passade på att än en gång försäkra att Thomas Quick var skyldig till åtta mord, gick de till storms mot medierna ”som ett stort problem i Sverige i dag att medier i allt större utsträckning granskar rättsärenden på ett hårdvinklat sätt med den tydliga inriktningen att komma åt vissa personer i rättsväsendet”.
Vissa personer i rättsväsendet är förstås bland andra Lambertz och Christianson. De två förföljda rättshaveristerna trampade därefter på i ullstrumporna och framställde mediedrev som en modern form av 1600-talets häxjakt (denna ständigt återkommande och nästan alltid missvisande metafor) och beskrev därefter hur journalister hade en sorts överjordisk förmåga att vända uppochned på rättvisan. Jag fruktar att Lambertz och Christianson inte är ensamma om sådana föreställningar. Här finns alltså en del att diskutera.


Men först borde man nog påpeka att om journalistiken misslyckats i fallet Kevin så var det för tjugo år sedan när en sorts Värmlands Hans Holmér på presskonferens efter presskonferens lurade i medierna att man genom skickligt polisarbete steg för steg löste fallet.
I dag när vi sett de bandade förhören i Dan Josefssons teveserie är saken klar och bilden en helt annan. De två pojkarna, 5 och 7 år gamla, torterades i flera tiotals förhör upp till fyra timmar åt gången, metoder som var lika brottsliga då som de är i dag. Ändå ledde förhören inte till något erkännande eller ens en klar bild av de misstänkta barnens eventuella inblandning i ett mord. Att polisen ljög om den saken på presskonferens efter presskonferens var nästan omöjligt för journalisterna att genomskåda. Allt var ju hemligt, ingen fick se de fasansfulla förhör som i själva verket bevisade motsatsen till det polisen påstod.
Att rättsskandalen nu avslöjats genom förtjänstfullt arbete både av Dan Josefsson och journalister på DN är undersökande journalistik när den är som bäst. Och sannerligen inget drev. Med drev brukar man avse systematisk personförföljelse mot mer eller mindre oförtjänta människor, som när Expressen hänger ut oskyldiga muslimer med namn och bild och kallar dem terrorister.


Att avtäcka eller avslöja felaktiga domar är i själva verket en den fria pressens grundläggande uppgift, ända sedan demokratin började uppfinnas. Teorin är att den första statsmakten riksdagen, den andra statsmakten regering och myndigheter och den tredje statsmakten domstolsväsendet inte skulle kunna fungera utan kontroll. Därför har vi den fjärde statsmakten till att sköta den saken, den fria pressen.
Att avslöja justitiemord är en lika grundläggande uppgift för den fria pressen som att avslöja korruption inom den första statsmakten (riksdagsmän som begår diverse brott på fyllan) eller den andra statsmakten (ministrar som skattesmiter).

Men det är klart, om rättsväsendet dömt någon oskyldig är det ganska sannolikt att en eller annan rättvisans tjänare gjort fel. Vilket ju bevisligen var fallet i Quickskandalen, där bland andra psykologiprofessorn Christianson åkte dit, liksom han lär göra när Kevinskandalen nu kommer att utredas. Men Lambertz och Christiansons föreställning om att journalisterna inte är ute efter sanningen utan bara för ”att komma åt vissa personer i rättsväsendet” är en minst sagt bakvänd idé, förutom att den är paranoid. Vilket man kanske kan förstå, mot bakgrund av herrarnas erfarenheter. Om ett justitiemord avslöjas och den oskyldigt dömde går fri är det visserligen huvudsaken. Men onekligen uppstår då en del collateral damage (”sidoskador”) bland de rättvisans tjänare som ställt till med orätt. Såna som Lambertz, Christianson, åklagaren van der Kwast eller polismannen Seppo Penttinen eller nu senast polismannen Rolf Sandberg som påstod sig ha löst mordgåtan i Kevinfallet.


Slutligen har vi då Lambertz och Christiansons föreställning att journalister är en sorts onda trollkarlar som kan förvandla brott till oskuld genom lögn och förtal mot stackars oförvitliga domare, åklagare och psykologer. Inte minst i förbrytarvärlden tycks den föreställningen vara vanlig.
Resonemanget förutsätter emellertid att journalister vore en yrkeskår utan yrkesavund. Så är det inte. Om reportrar på Aftonbladet försöker trixa fram ett justitiemord som inte finns så kommer de kära kollegerna på Expressen inte låta den saken gå obemärkt förbi. Det är inte ofta avunden kan sägas utgöra ett skydd för demokratin. Men så är det inom journalistiken. Även om det förhållandet vanligtvis förklaras med vackrare ord än avundsjuka.