Den här polisstationen har mer karaktären av en ungdomsgård

”Jag vet egentligen ingenting om poliskårens inre liv utöver en flyktig romans med en fransk gendarm när jag var i tjugoårsåldern.”

Det är sen eftermiddag en kylig decemberdag och jag har tagit mig till polisen för att anmäla det mest banala av alla brott; ett inbrottsförsök i garaget. Där finns inget att stjäla eftersom det är tomt så när som på ett par bokhyllor, men nu är låset förstört och garagedörren går inte längre att öppna. En av livets totalt meningslösa utgifter. En av livets förlorade eftermiddagar. Tror jag alltså.

Kvarterskommissariatets väntsal är en ogästvänlig och dyster lokal där en lucka med plexiglas är det enda som skvallrar om någon som helst mänsklig aktivitet. Jag lämnar in mitt pass och beskriver snabbt mitt ärende för mannen i uniform bakom rutan. Några minuter senare öppnas en dörr och ”Madame Fraandän” ombeds att följa med.

 

Jag har gjort ett par polisanmälningar i Frankrike tidigare. Det brukar ske i opersonliga rum med ett skrivbord och en dator som enda inredning. Inte här. Jag blir visad in i en lokal med en handfull bord, bokhyllor och pärmar och papper som vräker sig ut över varje ledig bordsyta.

”Varsågod och sitt”, säger konstapeln som heter Clément och drar fram en stol. Han är i tidiga trettioårsåldern och givet klockslagen är jag antagligen hans sista ärende för dagen.

Väggarna är fulla av allehanda kuriositeter. Ett par barnteckningar och lite juldekorationer. En jätteaffisch med ett ufo och en annan från 90-talsserien Arkiv X. En whiteboard med patrullens schema över helgerna och ett rätt fyndigt nerplitat citat om en fransk dokusåpa som en av kollegorna står som upphovskvinna till. På väggen bakom mig: En två meter hög filmposter från blockbustern ”Fifty shades of Grey”. Jag ser givetvis inte ner på hemmafru-erotika, fattas bara, men tur ändå att jag inte är där för att polisanmäla sexuella trakasserier. Eller värre.

Clément knattrar på sina tangenter, ber mig fylla i och beskriva i detalj vad jag vet om inbrottsförsöket. En kvinnlig polis kommer in och hejar glatt, driver lite med Clément och säger tack för idag och ses imorgon. Är stämningen här rentav lite…sexig?

 

Jag vet egentligen ingenting om poliskårens inre liv utöver en flyktig romans med en fransk gendarm när jag var i tjugoårsåldern. (Av det minns jag mest att han vaktade avdelningen där Yassir Arafat vårdades i slutet av livet utanför Paris och att han sms:ade mig ”han är död nu” en dag, men att jag trodde han skämtade och därmed missade mitt livs kanske största scoop, aj.)
Jag ser förstås de svenska poliskontona på Twitter ibland och har träffat patospolisen Nadim Ghazale via jobbet några gånger. Men i parisförorten känns de politiska debatterna avlägsna. Det här har mer karaktären av en ungdomsgård eller ett riktigt bra kollektivboende. Det känns som att någon när som helst ska knäcka en öl och sätta på musik.

 

Men så ser jag, strax bakom Clément på en anslagstavla: En affisch från Extinction Rebellion. Inget datum då en demonstration ska bevakas. Inget alls som skvallrar om jobb för poliskollegiet. Det är bara en idolbild bland andra för världens just nu mest kända nätverk för civil olydnad. Har de franska klimataktivisterna folk på insidan?
Clément läser upp min polisanmälan, hummar lite missnöjt och ändrar på en formulering – ”för dålig franska” muttrar han självkritiskt – och ber mig krita på.

 

Och ingen kommer förstås någonsin gripa hen som brutit sig in i mitt garage. På sin höjd kommer jag kunna använda min anmälan för att aktivera min hemförsäkring. Ändå lämnar jag polisstationen med en känsla av trivsel och upprymdhet. Hit måste jag gå oftare.

 

Följ ämnen i artikeln