"USA gör nu skillnad på svenskar och svenskar"
1989 flydde jag till Sverige med min mamma, min bror och min syster. Jag var knappt sju år gammal. Några år senare fick vi medborgarskap. Vi blev svenskar även på papper. Jag har några minnen kvar av Iran. De kommer och går. Jag minns en fotbollsplan, min mormors kök och hur vi en gång lämnade bilen och sprang ner i diket efter att bombsirenerna dragit igång under Iran-Irak-kriget. Mina barndomsminnen domineras nu av min tid i Sverige. I två år bodde vi i Piteå. Sen i Göteborg och nu i Stockholm. Jag har persiska rötter och talar farsi.
Men förutom det har jag ingen anknytning till Iran. Jag har aldrig varit tillbaka. Jag har aldrig försökt åka tillbaka. Jag är dessutom så icke-religiös som det går att bli. Jag är väldigt svensk och har alltid känt mig så. Tills igår. Donald Trumps förbud mot människor från sju länder, däribland Iran, drabbar även mig. Varför? För att jag är född i Iran. Iran säger inte upp medborgarskapet. Jag är enligt Iran fortfarande en medborgare - även om jag vill det eller ej. Och därmed är mitt svenska medborgarskap inte som ditt svenska medborgarskap i USA:s ögon. USA gör nu skillnad på svenskar och svenskar.
Trots att jag bott i Sverige i 28 år och varit svensk medborgare i över 25 så ses jag som en iranier i USA ögon. Det här började redan under Barack Obama. Plötsligt gällde inte ESTA-reglerna för svenskar födda i Iran med dubbla medborgarskap. Jag blev tvungen att ställa in en resa till San Fransisco och ansöka om ett visum för 150 dollar. På ambassaden blev jag förhörd, men fick till slut ett visum. Den personen som skötte förhöret insåg själv hur bisarr den här övningen är när jag berättade att jag faktiskt bott i USA under en period i mitt liv. Nyligen åkte jag till New York och blev förhörd vid ankomsten i närmare en timme. Fem gånger kallades jag in till förhörsrummet. Efter alla förnedrande frågor släpptes jag in i landet. En deprimerande upplevelse.
På onsdag har jag ett möte i New York. Det kan jag glömma nu. Det verkar råda stor förvirring kring exakt vilka regler som gäller, men allt tyder på att jag nu måste vänta i 90 dagar för att ansöka om ett nytt visum. Vem vet om jag ens får det? Allt det här för att jag för 34 år sen föddes i ett land som jag inte längre har något med att göra.
Men trots allt det här är det inte synd om mig. Jag har inte familj, barn, föräldrar eller vänner i USA. Jag har inte mitt liv där. Jag är inte amerikansk medborgare. De familjer som nu splittras är de det är synd om. De barn som måste fråga pappa om varför mamma inte kommer hem, det är dessa som drabbas allra hårdast av den här förnedringen av helt vanliga hederliga människor. Att behöva förklara för sin unge att de inte längre är som alla andra måste vara oerhört plågsamt. Vem vet om det här är början eller slutet. Det jag däremot vet är att Trumps agerande kommer att applåderas och utnyttjas av ett svenskt parti. Det här är deras drömvärld.