Januari: Mycket att göra – nästan inget är roligt
Det är svårt att minnas när man hade så här tråkigt senast. Alltså, tråkigt är ju livet ibland och nästan alltid i början på året. Men januari månad år tre på en pandemi som skär ner socialt liv till ett minimum är svårslaget. Att glittriga december ligger kvar som referensmånad lär sannolikt spela in i upplevelsen.
Det kan vara så att världen, i alla fall norra halvklotet, bevittnar något slags inofficiellt världsrekord i tristess just nu. Jag bara spekulerar alltså, fattar att det är svårt att mäta.
En som inte bara spekulerar är den brittiske psykologen Cliff Arnall, som dubbat tredje måndagen i januari till ”Blue Monday”, årets tråkigaste dag. Beräkningen utgår från en till synes ganska sofistikerad matematisk modell där några av faktorerna är vädret, dagar kvar till nästa lön, tid kvar till nästa jul och sannolikheten att man redan brutit nyårslöftena och känner sig som en dålig människa. Konceptet ”Blue Monday” lanserades i ett pressmeddelande av ett brittiskt flygbolag 2005 med Arnall som avsändare, men sedan dess har han både själv gjort avbön och fått en skur av kritik av kollegor för den bristande vetenskapligheten i sin metod.
Det må vara som det vill med det. Jag tycker vi kan slå fast att Cliff Arnall, alldeles oavsett hans bakomliggande motiv, var något på spåren.
Intressant nog tycks vi få allt tråkigare, eller åtminstone uppleva allt mer uttråkning i vardagen.
En seriösare spelare i tråkighetsbranschen är den kanadensiske psykologiforskaren John Eastwood, som intervjuat en lång rad människor om deras upplevelse av att ha tråkigt. Eastwood definierar ”boredom” som ”en ouppfylld önskan av en tillfredsställande aktivitet” och menar att det handlar om att delar av hjärnan är oanvänd. Man kan vara högst sysselsatt med uppgifter som inte upplevs som utmanande eller stimulerande, och uppleva sig uttråkad. Och det är väl här januari kommer in i bilden: Mycket att göra, nästan inget är roligt.
– Det är den här desperata längtan och känslan att vilja vara engagerad, men vi lyckas inte engagera oss, förklarar Eastwood för kanadensiska CBC.
Leo Tolstoj: Tristess är önskan att vi önskade något.
Eastwood menar att vi inte är mer uttråkade nu än tidigare, vi har ju trots allt skärmar och andra kommunikationsmedel att ta till så fort känslan smyger sig på, men att vi är räddare för att ha tråkigt. 2020-talsmänniskan känner helt enkelt ett sorts berättigande att slippa tristess och därmed en större frustration, eller till och med ångest, när det händer. Under pandemin har många drabbats av en tristess som har att göra med att vi saknar kontroll över våra liv och vad som ska hända i dem. John Eastwoods kollega James Danckert har forskat på tristess under pandemin och bland annat kommit fram till att folk som upplevde sig uttråkade var mer benägna att spela ner farorna med covid-19 eller helt enkelt påstå att viruset är en bluff, som en sorts strategi för att ursäkta att man bröt mot restriktionerna och träffade andra. Tidigare tråkighetsstudier har visat att uttråkade människor i större omfattning än andra utvecklar starka politiska åsikter, är narcissister och har problem med självkontroll.
Hur farligt är det då att vi har lite tråkigt just nu? Vi säger ofta till barn att det är VIKTIGT ATT HA TRÅKIGT IBLAND, men det tycks det inte vara för vuxna. Det är till och med riskfyllt och kan leda till psykisk ohälsa om man inte gör något åt det. Klagar högljutt till exempel, eller ännu hellre ändrar på något i sitt liv, eller för all del skriver en kolumn i ämnet.