En tyst och bedövad Peter Madsen lyssnade på domen
KÖPENHAMN. Peter Madsen tog plats bakom vittnesbåset, men denna dag skulle han inte säga något, denna dag skulle han inte förklara sig med de ordmassor han till en början öste över rätten: att Kim Wall dött genom en olycka, att det var förtvivlan som övermannade honom och förmådde honom att stycka hennes kropp, att han gett flera versioner av hennes död för att skona hennes familj.
Denna dag skulle han stå upp och lyssna.
Han var klädd i mörkblå kavaj, den vanliga svarta t-tröjan och ett par chinos. Kavajen var för stor och skrynklade sig över ryggen. Peter Madsen satte den högra handen i byxfickan, med den vänstra handen höll han i kavajärmens nedre del, en illusorisk fast punkt i en värld som för länge sedan hade rasat.
Det var en annan Peter Madsen än den som rätten och åhörarna vant sig vid.
Så avspänd han ofta varit under de segdragna förhandlingarna, under de långa och tröttsamma dagarna när inte bara han utan åklagaren och advokaten också öst ord, ord och ännu flera ord över varandra, över domaren Anette Burkø och över det protokoll som kommer att gå till historien som det hemskaste mord: en kvinna instängd i en trång ubåt med en lustmördare.
Peter Madsen hade lett och försiktigt nickat mot personer han kände igen bland åhörarna och vittnena. I pauserna hade han rört sig på ett påfallande avspänt vis, en lite gungande gång, kanske beror den på att han går med fötterna utåt, i alla fall en gungande gång som en lugn och skön kille kan ha.
Han är ganska kort.
Hur övermannade han Kim Wall? Hade hon kunnat freda sig?
Och om hon kunnat göra det, hur skulle hon fått ubåten upp till ytan?
Denna dag hade Peter Madsen inga glasögon på sig. Han behövde dem inte. Han skulle bara lyssna. Det var inte som den sista förhandlingsdagen när han med glasögonen på näsan koncentrerat och uttryckslöst följde med i åklagarens uppläsning av rättsläkarnas bedömning av Peter Madsens psyke:
En normalbegåvad man, impulsiv, svårt att upprätta djupare relationer, försöker utöva sträng kontroll över sina känslor, utövar fetischistisk sex för att släppa på inre spänningar, saknar empati, självsäker, tenderar att framställa sig själv överdrivet positivt, svårt sexuellt avvikande...
Ju längre rättegången led desto mindre besvärad verkade Madsen. Han tittade på publiken med klara ögon. Mötte han någons blick vek han inte utan fortsatte att se den andre i ögonen.
Men aldrig såg han på Kim Walls mor och far som satt längst ner till höger i salen.
Denna dag var deras platser tomma. Det som skulle sägas skulle de strax få höra i alla fall.
Det hade regnat ihärdigt på morgonen, ett kallt och fientligt regn som utplånade de senaste dagarnas vårvärme. Men framåt lunch klarnade det även om det inte blev varmare. På torget utanför domstolen trängdes journalister och fotografer och Köpenhamnsbor som kommit dit för att invänta domen.
Fängelse på livstid, sa domaren Anette Burkø i rättssal 60.
Peter Madsen rörde inte en min. Han stod stilla någon sekund och gick sedan och satte sig bredvid sin advokat medan Burkø läste upp domskälen.
Det var ord, ord, ord som alla de tidigare dagarna. Men denna gång fanns inget att diskutera, inga tolkningar att vrida och vända på, inte olika versioner.
Peter Madsen är en cynisk och ljugande mördare.
Fängelse på livstid.
Han såg bedövad ut.