Vi kan bara se vår egen bild av verkligheten

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-01

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kan man lita på det som står i tidningen? Javisst! Så länge man inte har varit där själv. 

Det var i förrgår. Jag hade plockat upp tvååriga dottern på dagis, hämtat ett stort paket, handlat mat och balanserade nu allt på min cykel. Ett kvarter hemifrån passerar jag en kille som just ska kliva in i en bil när två män kommer rusande bakifrån. Han ropar ”Hjälp! Ring polisen!” och springer. Tuffingarna fäller honom till marken och sparkar mot huvudet. Han reser sig, springer ut i gatan, faller och blir liggande. Gorillorna går lugnt därifrån. 

Dottern tittar storögt på. Jag skriker åt dem att ska de misshandla folk kan de väl för fan inte göra det inför små barn. De mumlar ”det är ju lugnt nu” och kör iväg. 

Vi går bort till den misshandlade. Han har en ful bula i huvudet men är vid medvetande. Folk från de intilliggande butikerna tar hand om honom. Polis är tillkallad. Jag vill hem men dottern vill titta. Lika bra att låta henne se att han som blev slagen också blir omhändertagen. 

Polisen kommer till hennes förtjusning både i vanliga polisbilar, piketbil och ledningsfordon – ett tecken på att vi bor nära polishuset. Gatan spärras av. Tio poliser beväpnade med block och penna tar signalement och förhör vittnen. Jag har sett allt men ingen frågar och jag är inte påstridig. Ju flera kockar desto sämre soppa och ju fler som delar med sig av sina vaga sinnesintryck desto mer onödigt och kostsamt jobb för polisen. Trots allt är det ju även mina pengar, och de ska räcka till mycket. 

Ambulansen har ännu inte kommit. Killen ligger mitt i gatan och kräks. En polis lägger en gul filt på honom. Dottern gör stora ögon, knackar sig i huvudet och säger ”ont där”. En halv polisskoleklass har dykt upp på tre minuter – lika lång tid som det tar att promenera hit från polisnästet – men det dröjer tjugo innan ambulansen kommer. En knivhuggen man skulle ha gott om tid att förblöda, och detta i centrala Stockholm. Hur länge får man vänta i en ospecificerad landsortshåla? 

När ambulansen åkt är allt som återstår en gigantisk spya, blåljusfest och en gata nerlusad med snutar. Dotterns lärdom: ”Man ska inte slåss men om du gör något dumt kan två stora killar komma från ingenstans och spöa skiten ur dig.”

På kvällen leker dottern misshandel med storebror. Han ligger ner och hon måttar sparkar mot huvudet. Jag läser nyheter på nätet och ser att fjädern vi bevittnat har vuxit till en höna. Det står att killen har blivit knivhuggen och att fem ”kampsportskillar” gjorde hoppsparkar. ”Det värsta jag någonsin sett”, säger ett vittne. 

Verkligheten kan aldrig beskrivas utan att färgas av våra föreställningar, farhågor och förväntningar. Här blev två förövare plötsligt fem, några sparkar och slag blev knivhugg och ninjaslag. Ett halv minuts scenario vävs till en evighetslång mardröm. 

Kan jag ha misstagit mig? Var de fem och inte två? Hoppsparkar? Ju mer man försöker minnas dramatiska händelseförlopp desto osäkrare blir man på vad man sett, som om minnet backar över sig självt varje gång man tänker tillbaka. Att beskriva en motivbild är ännu svårare. Vi kan aldrig se verkligheten, bara vår egen bild av den. Vem är ett trovärdigt vittne? Vad är ett trovärdigt vittnesmål? 

Så – kan jag lita på vad jag läser? Absolut inte. Alla uppfattar verkligheten på olika sätt. Nyhetsreportrar utger sig för att vara objektiva, vilket inte är möjligt, och därför är de journalistikens Kling och Klang – det ligger i sakens natur. Bra att ha i åtanke när man läser tidningen. 

PS. PS. Barn leker för att bearbeta en ofattbar händelse men givetvis lärde jag dottern att man aldrig får sparka någon i huvudet – eller någon annanstans för den delen.

Följ ämnen i artikeln