Puss och kram på er! Nu tackar jag för mig
Läs Kitty Jutbrings sista krönika för Aftonbladet
I fem år har jag skickat mina texter till en Aftonbladetadress. Det har varit roligt, stressigt, jobbigt och underbart. Jag har skrivit om saker som gjort mig arg, glad, irriterad, engagerad och verkligen gjort mitt allra bästa för att få dig som läser att känna det med.
Jag har hyllat hängbröst, bögar, felsägningar, missförstånd och frisör-salongsnamn. Och sex, relationer och kärlek såklart. Snoppar och snippor, du vet.
Jag har försökt påminna om vad som verkligen är viktigt under våra sekunder av liv på den här lilla pricken Jorden mitt i det oändliga universum.
Som att man inte ska plastikoperera sig utan kanske pussa och krama på nån i stället.
Men nu är det över. Detta blir det sista du läser från mig i just den här tidningen. (Jag hoppas ju så klart på att ploppa upp som kolumnist nån annanstans snart. Eller kanske samla ihop allt till en liten pocket?)
Tidigare hade jag nog tyckt att det var jobbigt att inte få vara kvar, men efter några år i livet så märker man att saker kommer och går och att det nästan alltid är bäst som sker med facit i hand, man måste försöka lita på att allt löser sig till det bästa.
Massa klyschor där, men fasen, jag menade vartenda ord.
Nu ska jag ta det lite lugnt ett tag och verkligen fokusera på mina två nya jobb, det ena som programledare för P3-Guld i slutet av januari (till exempel ska jag klura ut hur många klädombyten jag kommer kunna hinna med) och det andra, även det inom radio, som fort-farande är lite hemligt.
Jag vill passa på att tacka så himla mycket för alla mejl, kommentarer på stan, reaktioner och stöd genom åren, det har verkligen varit härligt med läsares engagemang.
Nu är det dags för mig att rota fram adventsljusstakarna och mysa till det lite här hemma, men innan det är over and out vill jag skicka lite pepp till dig som läser.
Jag försöker påminna mig själv om vissa viktiga saker flera gånger om dagen så varför inte ta detta sista tillfälle i akt?
Ofta glömmer vi att vi har så mycket att må bra över, vi fokuserar så mycket på vad vi inte har och hur vi borde vara i stället för att se allt det stora och vackra mitt framför näsan.
Vi är inte våra prestationer. Utan våra prylar, våra jobb och utseenden så är vi fortfarande fantastiska, glöm inte det nu!
Nu känner jag mig alldeles känslosam och mjuk, kanske har jag lite separationsångest, så jag tackar för mig och skickar en massa pussar och kramar.
Vi ses igen!