Gullan suddar bort mina fördomar
Gullan Bornemark sommarpratar från flygeln. Nu blir det hurtigt och trudeluttigt, är första känslan.
Och det blir det. Gullan är positiv, fri från kontroverser och har inte ett ont ord att säga om någon annan människa.
Ett ofattbart långt musikliv har hon levt. Ett musikliv utan kokain, sena nätter, försummade barn och spruckna relationer.
Men Gullan är rolig och smart, smart-rolig. Hon fångar in sina lyssnare och hur snällt det än blir så roar hon.
Hon berättar om utbildningen till musiklärare, om mötet med Valter som hon levt med i 72 år och om den gången hon satte in en annons i Sydsvenskan: ”Musikleken Blåklockan för barn 4-6 år”.
Mellan anekdoterna spelar hon sina egna verk och jag undrar: Hur kan Gullan både prata och spela piano lika piggt som ett kosläpp?
Jag begriper det inte. När jag tänker på en 89-åring hör jag bara ljudet av tofflor som hasar över golvet. Gullan suddar suddar bort mina fördomar.
Alla låtar blev inte bra, de kastade hon in i kakelugnen. ”Torra låtar brinner bra”.
Gullan upptäcker som ung att hon har absolut gehör, men det absoluta har svävat iväg med ålderns rätt. Det började med en halv ton, sedan en hel. ”Om tio år är det en hel oktav och då hör jag rätt igen!”. Åh, om jag fick bära Gullans optimism en dag i mitt liv.
När Gullan är två år dör systern Inga i hjärnhinneinflammation. Allt förändrades hemma, sorgen skulle förträngas och Inga fick inte nämnas.
När Gullan 67 år senare förlorar sin son Jörgen, 38 år. Han dog i sömnen och plötsligt var även Gullan en mor som förlorat ett barn. Men till skillnad från sin mor valde hon att prata om och minnas Jörgen. Han finns alltid med.
”Det är svårt att mista en vän, så svårt att mista en vän. Något fint går itu, här är jag, var är du?”
Gullans psalm 799, det finaste hon har gjort.