Mejla

Kristoffer Bergström

Kryp upp i ett träd, Babben och Persbrandt

Publicerad:

KOLUMNISTER

Johannes Brost vägrade dö nyfiken. Det tänker heller inte Babben Larsson och Mikael Persbrandt göra. Två av dem döpte sina biografier efter devisen, en skrev den i första kapitlet.

Vilken förbluffande sak att sträva efter.

Trion förutsätter att nyfikenhet är något ändligt, en brunn du tömmer under din experimentella livstid för att på slutet finna befriande torrlagd: jag har älskat och hatat, jag har förlorat mig i Abisko och Addis Abeba, borta är min nyfikenhet, för jag har levt.

Och tänk så fint om hon har rätt, Babben. Då måste också motsatsen gälla, att man kan snåla på sin nyfikenhet och ha den kvar.

Men funkar vi så?

– Nej tyvärr, svarar Linus Holm, lektor vid Institutionen för psykologi vid Umeå universitet.

– Andra drifter kan man tillfredsställa och så är det bra. Sex, käk, skydd, vad som helst. Ät en macka och bli mätt. Men läser du en tidning, lär dig något nytt och täpper till en kunskapslucka så uppenbaras andra luckor.

I djurvärlden kallas det att vara neofil. En gris eller en bläckfisk utforskar gärna nya miljöer och födor medan deras motsats, den neofoba koalan, slöar i ett träd och tuggar samma gamla eukalyptusblad.

Människan är mest neofil av alla, trots otaliga försök att kväsa upptäckarlustan.

Antikens filosofer föraktade flummiga tankeutflykter och den tidiga kristendomen såg trotset mot befintlig kunskap som roten till ondska. 1800-talssvenskens inställning till nyfikna barn kan anas i ett av tidens minst svängiga ordspråk, i dag framletat av etnolog Helena Pettersson:

Om barnet är frågvist ska du slå det på munnen.

Nyfikenhet tycks kräva två komponenter: du måste vara osäker på något, men ha tillräcklig förkunskap för att bemöda dig att söka svaret.

Upptäcks en insekt i Amazonas bryr jag mig inte nämnvärt, trots att informationen är ny. Jag kan för lite om kryp för att fascineras. Men upplys en brasiliansk entomolog om att en tidigare okänd eldfluga surrar därute och hennes näshår kommer krulla sig av neofil förväntan. Hon kommer att kasta sig till skogs för att söka svar.

Det är så vi gör. Människan tar steg för steg över okända kartor i en global och historisk vandring som fört oss hit, bort från savannerna, bort från pungdjurens flacka utvecklingskurvor.

Så lyder åtminstone teorin, men nyfikenhetsforskningen är färsk och understuderad.

– Det är hisnande att vi verkar ha en basal drift för att vilja lära oss. Marken skälver när man tänker på det, säger lektor Linus Holm.

Alla verkar inte ha den driften, invänder jag.

– Nej, ändå kan just den bli betecknande för oss som art. Att äta och fortplanta sig gör många, men få är nyfikna nog att utveckla teknologier.

Johannes Brost dog för tre år sedan, men skådespelade in i det sista. Vi kan rimligen anta att han misslyckades med att dö onyfiken.

Tyvärr tycks Babben och Persbrandt gå mot samma besvikelse, ty enda sättet att inte dö nyfiken är att inte leva nyfiken och det verkar mångsysslarna inkapabla till.

Fast helt kört är det inte.

De kan göra slag i saken snarast, klättra upp i närmaste träd och stanna där.

Av: Kristoffer Bergström

Publicerad: