Så här är det i Malmö

Finns det en speciell malmömentalitet? Ett antal personlighetsdrag som – om inte alla så i alla fall många av Malmös invånare – delar med varandra och som särskiljer dom från andra svenska städers invånares genomsnittliga karaktär?

Kanske.

 

Ett sånt möjligt drag är malmöiternas motvilja att gör en stor grej av nåt.
Med nåt menar jag främst nåt som ses som nåt negativt.
Om man påtalar en brist, kommenterar en skavank eller allmän galenskap så får man ofta svaret: Ja vaddå då?
Eller alternativt: Så är det i Malmö.

 

Det är väl i och för sig en ganska härlig inställning som känns tolerant, avslappnad och i dessa tider härligt befriad från en annars så utbredd alarmism.
Varför göra en grej av nåt som inte är en grej!

 

Ett par som står mig nära, till exempel, upptäckte att deras bil som står på deras uppfart och vars lås är sönder används som värmestuga på nätterna av några typ hemlösa/knarkare.

 

Varje morgon när någon i paret skulle ta bilen till jobbet steg två-tre personer ut och försvann iväg åt nåt håll.
Detta skedde varje morgon och ingen sa nåt om det.
Inte så mycket som en blick gavs. Det var som om natt- och morgonskift byttes av i en fabrik.

När jag fick höra det så sa jag att det var allt bra märkligt och fick till svar: Vaddå då?

 

När mitt ex berättade att hon undvek att gå på den ena sidan av sin bostadsgata eftersom det stod en man på en balkong där och hällde vatten på alla som gick förbi så frågade jag om hon anmält det och fick svaret: Nej, så är det i Malmö.

 

Samma sak då några ur vänskapskretsen helt utan upprördhet talade med varandra om mannen som kastar gul lök på folk runt Karlskronaplan.
Jag tipsade dom om att ringa 114 14 och fick så klart tillbaka: Vaddå då?

 

Ett tag hade vi ju en kanalknuffare här i staden, kommer ni ihåg det?
Någon smög omkring och knuffade ner inte ont anande människor i kanalen så där lite hipp som happ.
Detta hade gett upphov till både ramaskri och krigsrubriker i dom flesta svenska städer - men inte i Malmö där folk mest knyckte på nacken åt det hela och vägrade se det som ett problem eftersom – ja man är väl simkunnig.

 

Främsta exemplet på denna inställning var under bilbränderna när en tidningen gjort en klassisk Mannen-på-gatan-enkät där fem malmöbor fick svara på vad dom tyckte och kände om att deras bilar sattes i brand.

 

En, troligtvis en inflyttad smålänning, uttryckte sig så att man mellan raderna kunde förstå att han inte tyckte det var jättefestligt precis, men resten tyckte absolut att det var väl ingen grej.
Deras bilar var ju ändå fula så spillerill om dom stod i ljusan låga. Eller så menade dom att dom var försäkrade och då var ju ingen skada skedd.

 

Summa summarum: Om det var uppmärksamhet som drev Godzilla till att löpa amok så var Tokyo ett mycket klokt val.
Hade hon gått på Malmö istället så hade ingen ens tagit notis om henne.

 

Möjligen hade jag eller någon inflyttad smålänning påpekat att en 300 meter hög radioaktiv monsterödla just i detta nu höll på att stampa sönder Malmö Live. En kommentar som på sin höjd skulle få den tilltalade malmöiten att lite slött titta upp, rycka på axlarna och säga: Så är det i Malmö.

Följ ämnen i artikeln