Jag vill vända på allt och placera samhällsbärarna i toppen
För varje år som går ser jag dem allt tydligare.
De som verkligen behövs.
Hur värnar vi samhällsbärarna?
I stan, i lägenheten, är jag mer självgående. I det gamla huset i det mindre samhälle där jag bor under sommaren vet jag precis vilka min tillvaro bygger på.
Det skulle ta två veckor för min tillvaro att kapsejsa utan sophämtarna. Ivrigt väntar jag på deras ankomst. Det välbekanta ljudet av en sopbil som närmar sig är ljuv musik.
När jag efterfrågade ämnen som rör äldre att skriva om, hörde en läsare av sig med en mycket lång, fantastiskt påhittig lista. En av rubrikerna var:
”Vad gör du hela dagarna?”.
Svar: Jag försöker få tillvaron att fungera.
Dagen måste startas med diverse mediciner, ögondroppar, nässprej, träning, stretch och insmörjning med solskyddsfaktor 100. Sedan är det dags att planera lunchen.
En ytterligare samhällsbärare som vi alla är beroende av är Ica-handlaren. Ständigt utökar han utbudet så att vi kunder ska kunna få i oss nyttig mat, enkelt skaffa annat vi behöver, och samtidigt ha en mötesplats. Utan Klockareboden skulle vi gå under.
Apoteket är nästan lika viktigt. Där finns kunnig personal som hjälper mig hålla ordning på mina medicinlistor. Övrigt handlar jag på nätet, och då kommer trevliga chaufförer från olika fraktbolag med paket.
Allt detta som är livsnödvändigt resulterar i sopor. Jo, jo, jag återanvänder kassar, åker till återvinningen och eldar upp en del i kaminen.
Men soptunnan fylls också.
Jag sköter den med minutiös noggrannhet för att det inte ska lukta för mycket, eller ve och fasa, bildas fluglarver. Allt packas in ordentligt, i juli i dubbla plastpåsar, och tunnan ställs ut i god tid med handtaget riktat mot gatan.
Och så kommer sophämtaren. Renhållningsarbetare heter det nog numera. Eller till och med miljöarbetare.
Jag ser att Ann-Sofie Hermansson, tidigare hög S-politiker och numera anställd på Renova i Göteborg, kallar en av sina kolleger för ”sopgudinna”. Hon ”är grym på att hämta hushållsavfall i Torslanda”.
Här hos mig kommer sopgudarna, och en och annan gudinna, och hämtar trädgårdsavfall den vecka det inte är hushållssopor. Jag upphör aldrig att förundras över det omtänksamma och medmänskliga i denna service.
Andra som jag förlitar mig på är busschaufförerna, personalen i bokbussen och de underbara människorna som driver en restaurang inom gångavstånd från mitt hus.
Hur skulle jag klara mig utan dem?
Runt i byn pilar kommunens silverfärgade hemtjänstbilar. Brandkåren visar upp sina fordon på Baddaredagen. Nästan varje sommar händer något som gör att en familjemedlem söker sjukvård. Alla dessa samhällsviktiga jobb, tänk om ingen längre vill ha dem?
Polis. Räddningstjänst. Ambulans. Om något händer mig rycker de ut.
Jag vill vända upp och ner på hela samhället och placera er i toppen. För utan er är vi andra ingenting. Ju äldre jag blir desto klarare ser jag det. Och ju äldre jag blir desto mer behöver jag er.
- Tänk om ingen längre vill bli polis? Den tanken drabbar mig vid läsningen av Lundapolisen Tobbe Isakssons bok ”Bakom uniformen – en polismans berättelser”. Skakande ärligt och bitvis hemskt.
- Stort tack till Ystadspolisen som tog emot min passansökan tre månader tidigare än Stockholm, och dessutom såg till att jag fick ett nationellt id-kort. Ni sliter på övertid med vänlig och effektiv service.
- Nu går jag på semester i fem veckor och är tillbaka i Aftonbladet torsdagen 11 augusti. Tack vare er läsare har jag bra koll på vad äldre i Sverige tycker och tänker. Läser allt ni skriver, hinner inte alltid svara.