Det stinker inte rättsröta

Staffan Heimerson

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-05-30

helskärm

Vi är många, tror jag, som delar ett ointresse – vårt ointresse för kriminalgåtor.

Jag medger att det kan bero på fantasilöshet. Det kan också vara en form av feghet – avsmaken för att stirra perversiteter och pedofili, likskändning och gangsterkultur i vitögat.

Jag har därför mest gäspat, när någon bett mig ha åsikter i det gamla fallet Catrine da Costa, mordet på en prostituerad kvinna 1984 och styckningen av hennes kropp, som ledde till styckmordsrättegången mot två läkare. De kom att frias från mordet; delar av kvinnan saknades och det kunde inte uteslutas att hon dött en naturlig död. (Domstolen ansåg dock att läkarna hade gjort sig skyldiga till styckningen. Men de åtalades inte. Ändå berövade Socialstyrelsen dem deras läkarlegitimationer). Det blev rättstvister. En härva i vilken nämnde­män pratade vid sidan. Kanske en rättsskandal.

Och jag gäspade.

Jag gäspade på samma sätt som jag gör, när jag av privatspanare i Palmemordet erbjuds exklusiva avslöjanden om vem som låg bakom mordet 1986. Om konspirationsteoretiker lärde jag mig tidigt i min karriär av en av mina mentorer, radiogiganten Arne Thoren: ”Always go for det obvious!” Satsa alltid på det uppenbara. Och då finns ingen gåta kvar som kan fascinera.

Innebär detta att jag är ointresserad av alla kriminalfall?

Nej. De få som intresserar mig bär på politiska och moraliska dilemman. De handlar om övergrepp på riktigt.

De två som genast kommer upp är det av antisemitism infekterade fallet med den franska officeraren Alfred Dreyfus, som av en militärdomstol 1894 på falsk bevisning dömdes för högförräderi och skickades till Djävulsön. I den berättelsen finns ett Djävulens hantverk av intriger och intressen.

Det andra är den svenska Haijbyskandalen i 1950-talets början, då homosexualitet sågs som skamligt och var kriminellt. Dåvarande kungen, Gustaf V, hade en sexuell relation med en krögare, Kurt Haijby. Denna ledde till utpressning. För att förhindra ryktesspridning skickades Haijby till utlandet och fick ekonomisk kompensation av hovet.

Det räckte inte för tystnad. I ett otuktsmål med minderåriga antydde Haijby kärleksaffären med kungen. Han fängslades och skickades till mentalsjukhus. Justitieministern, riksmarskalken, överståthållaren och Stockholms polischef var inbegripna i rättsövergreppen. Haijby över­talades att mot ett månatligt underhåll tiga och utvandra till Hitlertyskland. Nya småpojksaffärer fick honom dömd och placerad i koncentrationsläger. 

Åter i Sverige fortsatte förvecklingarna. En dom till åtta års fängelse meddelades bakom lyckta dörrar. Haijbys sista akt var att begå självmord.

Vilhelm Moberg myntade begreppet rättsröta.

Ordet rättsröta har nu gjort comeback i den mano a mano som utkämpas i efterdyningarna till att Thomas Quick frikänts från åtta morddomar.

I fallet Quick har det för mig varit som i de flesta andra kriminalgåtor: Jag har varit ointresserad. Dreyfusfallets resning saknas liksom Haijbyskandalens manipulationer. Quickgåtan är bara lebbiga mordfall, pedofili, low-life, psykologer, allt som för mig är avtändande.

Men jag läste ämbetsmannen Göran Lambertz bok ”Quickologi”. För den oinsatte – mig – var den en enkel skildring av en serie mord, cool i tonen och pedagogiskt uppställd så att läsaren kunde väga faktum att en person, en sadistiskt lagd, för pedofili tidigare dömd våldsman, frivilligt erkände brotten mot fakta från brottsplatsundersökningarna. Quick fälldes för åtta mord. När Quick tog tillbaka erkännande och tvivel uttalats mot polisutredarens och åklagarens metoder togs fallen upp på nytt. Quick friades.

Låter schyst. Stinker inte rättsröta.

Jag vet att det skrivits andra böcker, att de sägs vara bättre och de driver tesen att domarna var lurendrejeri och att psykologerna är galna. Jag har inte läst de böckerna.

Med mitt begränsade intresse och alltför ytliga kunskap häpnar jag över två omständigheter.

Den ena är tonen mellan de troende och de otroende, mellan Quicklaget  (Lambertz, en lokal Dalajournalist, åklagaren, förhörsledaren, en professor i psykologi, en advokat och en kvinnlig kulturskribent) och det som chefredaktören för tidningen Paragraf, Dick Sundevall, kallar  pöbelhopen  (en skara författare och journalister samt naturligtvis nationalkriminologen Persson).

Det är ett gängkrig som utspelas mellan i övrigt sannolikt aktningsvärda människor. I pöbelhopen undrar kriminologen: ”Vad är det för idioter som sitter och dömer?” En författare beskriver Lambertz som ”en psykiskt sjuk person”. Polismän framställs som lögnare. En psykoterapeut ”skapade ett inneboende monster” i mannen som erkänt morden. Polishunden Zampo, ”Quick-sektens fyrbenta medlem, är möjligen den sämsta liksökarhunden i kriminalhistorien”. Alla är dårar och idioter.

I Quicklaget är tonen mera vårdad. Det grövsta Lambertz kan säga om Leif GW Persson är: ”Du har betett dig illa på ett allvarligt sätt.”

Den andra omständigheten är: Med Quick oskyldig finns det åtta ouppklarade mord (ett var ett dubbelmord). Minst en, kanske sju mördare går fria. Jag har inte hört ett ord om nya mördarjakter.

Kriminologen Persson, som på sin meritlista har att han klarade upp en kostöld i Sörmland, har något att sätta tänderna i.