Drömmen om total enighet är djupt ohälsosam
Vill ni skicka kalla kårar längs min rygg är det bara att spela ”I natt jag drömde ...”.
Vad gör man om alla statsmän sätter sig i rad, nickar i myndigt samförstånd och börjar krafsa med reservoarpennorna på ett konvolut?
Drar från krog till krog, dricker varandra till, dansar och ler, enligt Cornelis. Min instinkt är snarare att hiva mobiltelefonen, stoppa ryggsäcken full med konserver och försvinna ut i skogen.
Jag har inte nödvändigtvis något emot fred. Min glädje skulle vara över genomsnittet om de tröttnade nere i Mellanöstern och lade ner sin mångtusenåriga tradition att slå ihjäl varandra. Mindre oförsonlig osämja framstår som en bra idé i många trakter.
Drömmen om den totala enigheten, däremot, får mig att nervöst glo över axeln. Själva idén att lyckan bara kan infinna sig när alla skrivit under på det rätta, det sanna, eller det goda, framstår som djupt ohälsosam.
Det var därför jag stängde av radion när det manglades ut extrasändningar om klimatavtalet i Paris.
Jag är inte för att jorden går under, heller. Men jag skulle bara vilja påminna om att människans framsteg alltid byggt på att vi varit oense. Inte nödvändigtvis slå-in-huvudet-på-varandra-oense. Men du-säger-A-men-har-du-tänkt-på-B?-oense. Sanningen närmar vi oss genom att ha skilda uppfattningar, inte genom att vara överens. Smarta lösningar växer ur att någon vågar göra något annat än vad alla andra gör. Vi blir kollektivt klipskare genom att pröva, misslyckas och pröva igen, i liten skala. Inte genom att ta ett enhetligt globalt beslut.
Alla sådana tankar var långt borta när public service med lätt uppfostrande ton påbjöd glädjerus över klimatavtalet. I natt jag drömde. Drick varandra till och le. Äntligen hade varje vilsekommen, avvikare och syndare slussats in på den enda, rätta vägen.
Vetenskapliga framsteg bygger på oenighet. Av sändningarna från Paris kunde man lätt få intrycket av att vetenskapen tvärtom kräver att alla rättar in sig i ledet. Frihet, hur man än vill definiera den saken, innebär också oenighet. Frihet utan oenighet drömmer man bara om i totalitära sekter.
Nu har jag inte packat ryggsäcken med konserver riktigt än. Parisöverenskommelsen är, gud ske lov, en vanlig politisk kompromiss, full av kryphål, nödutgångar, maskerad oenighet och mutor. Men alla dessa euforiska journalister, som lovar att det äntligen blivit dags att ”ställa om världen”...
De kan möjligen driva mig till flaskan, men inte till dans och leenden.
Dagens byggnad
Förenta Nationernas högkvarter i New York byggdes mellan 1948 och 1952. En internationell kommitté av arkitekter och ingenjörer hade till uppgift att avgöra komplexets arkitektur. Resultatet blev en blandning av brasilianska Oscar Niemeyer och franska Le Corbusiers förslag.
Dagens fakta
På FN-skrapans tomt låg tidigare slakthus, kända för att sprida otrevlig lukt i grannskapet.