Ska vi bara lägga oss ned och dö?
Som om världsläget inte var tillräckligt dystert redan så dyker det nu dagligen upp domedagsnyheter om klimatet.
Smältande isar, tinande permafrost, ökade metanutsläpp, översvämningar och matbrist.
Ibland känns allt hopplöst, som att vi lika gärna kan lägga oss ner och dö.
När FN-chefen öppnade klimattoppmötet COP 27 på en badort i Egypten så försökte han verkligen skaka om oss.
– Vi kör på en motorväg mot ett klimathelvete, med foten fortfarande på gaspedalen, dundrade Antonio Guterres.
Ett ovanligt hårt språkbruk för att komma från världens toppdiplomat.
Men vad blev reaktionen?
Bortsett från att många liksom jag nog drog på munnen åt blinkningen till hårdrockgruppen AC/DC:s gamla monsterhit så möttes de alarmistiska orden med en axelryckning. Precis som skett med alla larmrapporter som landat den senaste tiden om att isarna smälter snabbare än forskarna hittills trott och att vi är på väg att missa 1,5 gradersmålet med god marginal.
Varken Guterres eller någon annan kan skaka liv i oss av den enkla anledningen att vi redan är vakna. Vi vet att allting är på väg att gå åt helvete med vår planet. Att vi ständigt blir påminda gör oss mer deprimerade och utmattade än handlingskraftiga.
För den relevanta frågan är ju att om vi vet att det är på väg käpprätt åt skogen varför gör vi inte mer för att stoppa utvecklingen medan vi kan?
Svaret är lika enkelt som sorgligt:
Därför att våra samhällen är fast i det energiberoende som vi byggt dem på.
Det går inte att på kort tid byta ut vårt beroende av fossil energi mot fossilfri. Om vi alla slutar köra våra bilar i morgon och stänger alla industrier som släpper ut koldioxid så kommer vi kanske att nå 1,5 gradersmålet men våra samhällen kommer att dö.
Moment 22
Vi sitter fast i ett moment 22 där vi för att överleva måste låta användningen av gas, olja och kol i viss mån ticka på samtidigt som vi numera vet att det förstör planeten på lång sikt. Den successiva övergång som krävs för att vi ska klara omställningen på ett någorlunda smärtfritt sätt går för långsamt av den enkla anledningen att vi startade för sent.
Så vad kan vi göra?
Några blir så frustrerade att de limmar fast sig på vägbanan och blockerar trafiken eller kastar potatismos på ikoniska konstverk. Jag tror knappast det bidrar till lösningen.
Det är inte kunskap om vad som är på väg att hända som saknas utan en förmåga att på ett ordnat och välorganiserat sätt få världens länder och fossilindustrin att på en och samma gång ändra riktning. Den förmågan blir inte bättre av att det är politiker som vill bli omvalda vart fjärde år som styr processen. Politiker som vi åtminstone i världens demokratier själva väljer.
När de vägrar fatta de nödvändiga långsiktiga besluten beror det på att vi som kollektiv inte låter dem gör det.
Nej, hoppet finns någon annstans. Om jag vore ung i dag, någorlunda intelligent och naturvetenskapligt lagd skulle jag se det som min främsta uppgift, rentav plikt, att forska om framtidens energi, om hållbarhet och återvinning. Ny teknik är det enda som kan rädda planeten när vi hela tiden blir fler samtidigt som vi ska minska värt klimatavtryck.
Kommande vecka passerar vi åtta miljarder människor på Jorden. För hundra år sedan var vi inte ens två miljarder. Tror fan det att utsläppen ökar.
Lovande tekniker
Jag besökte nyligen en jätteanläggning i södra Frankrike där man bygger en enorm fusionsreaktor som ska drivas med havsvatten som bränsle och inte ger några farliga utsläpp. Lyckas man få den tekniken att fungera i stor skala är världens energiproblem till stor del lösta.
Grön vätgas har hunnit längre i utvecklingen och ska bli grunden för det fossilfria stålet som ska tillverkas i Sverige. Nya framsteg görs hela tiden när det gäller tekniken att fånga in koldioxid och skicka ner den i marken.
Världens rika länder borde satsa mycket mer på gemensam forskning i att utveckla framtidens energi. Det är energi som byggt vårt välstånd på samma gång som den innehåller fröet till vår egen undergång. Nu måste vi hitta nya energikällor om vi ska överleva på sikt. Sol och vind är fantastiska men vi måste utveckla tekniken så att energin går att lagra länge och använda när de inte blåser eller när solen lyser med sin frånvaro.
Elbilarna som ses som vår frälsning kräver mängder av sällsynta jordartsmetaller i sina batterier. Ingen elbil borde få byggas utan att producenten garanterar att dessa metaller återvinns till sista gram.
Givetvis är det viktigt att vi fortsätter försöka få ner utsläppen men verkligheten visar att det inte går så bra. Inte ett enda land har levt upp till sina utfästelser i Paris-avtalet från 2015. Tvärtom ökar utsläppen. Ny teknik och forskning är avgörande för att vi ska lyckas. Människan är gjord för att gå framåt. Inte bakåt.
Rekordvaccin
När president John F Kennedy uttalade målet att sätta en människa på månen tog det bara nio år innan USA lyckades. Med datorkraft som i dag kan rymmas i en mobiltelefon.
När coronapandemin bröt ut 2020 hade forskarna länge varnat för en pandemi. Få lyssnade. Vi var dåligt förberedda. Men världen kraftsamlade. På mindre än ett år togs ett antal olika vaccin fram. Det är samma attityd vi måste ha nu. Människan har en enorm kapacitet när vi bestämmer oss för något.
En sak är jag övertygad om. Vi kommer inte lägga oss ner och dö. Människan är inte funtad så. Vi kommer att kliva upp varje morgon och fortsätta kämpa för vår överlevnad.
Oavsett vad som händer.