SD har aldrig slutat se media som en fiende
Sverigedemokraterna har alltid haft en ansträngd relation till media. Misstron har varit hög och fortfarande ritar partiet streck på golvet för att hålla journalister på avstånd. Senast på valvakan.
Men nu när partiet förhandlar om regeringsmakten får SD-politikernas påhopp på media och journalister större betydelse.
På Sverigedemokraternas valvaka hade partiet lagt ut ett tjockt, gult streck på golvet. Det var en dryg meter mellan väggen och strecket och där skulle journalisterna hålla sig, utmed väggarna. På andra valvakor fanns det inte sådana begräsningar.
Att sverigedemokrater har en bufflig attityd mot media är inget nytt. Under de 12 år partiet suttit i riksdagen har relation bitvis förbättrats men grundtonen av misstänksamhet och känslan av utsatthet bär många SD:are fortfarande med sig. Inte minst de som varit med sen starten.
Ibland har den här irritationen och svartmålandet av media handlat om känslan av att vara orättvist granskad (så känner visserligen alla politiker som avslöjas med något) och ibland har den handlat om en skämtsam katt och råtta-lek. Men oftast har det handlat om makt.
Partiet har under det gånga decenniet inte varit utan inflytande, men de har stått utanför makten.
Från paria in i värmen
När Sverigedemokraterna kom i riksdagen 2010 var hela det politiska landskapet deras motståndare. De var underdogen som kämpade mot ett etablissemang bestående av media och de etablerade politiska partierna. I takt med att SD växt sig allt större och själva blivit en del av det avskydda etablissemanget har motståndarlaget blivit svårare ut urskilja.
Under den senaste mandatperioden har partiet också lämnat den del av utanförskapet som handlar om att vara i ständig opposition, mot alla. Nu är Sverigedemokraterna en del i ett lag och sitter och förhandlar om regeringsmakten.
Det finns bara en fiende kvar och det är media.
Under åren har det pågått alla olika sorters tjuvnyp. Allt från att ge journalister röda band på ackrediteringsbrickor för att kunna skämta om att alla journalister är vänster (på valvakan var banden gula) till att inte erbjuda journalister något annat än kex och vatten att äta under långa dagar på partiets landsdagar eller valvakor.
De har svartlistat journalister och kollektivt bestraffat redaktioner för att de surnat till på någon rapportering. I många år var deras presstjänst i stort sett omöjlig att nå.
Med tiden har relationen mellan media och partiet blivit bättre. Dels för att Sverigedemokraterna allt mer blivit en del av systemet och förstått samspelet bättre.
Det nya SD
I politiken är medierna en viktig del både för att få ut sitt budskap men också att partier legitimeras genom granskning. Det har varit tufft för SD men granskningen har hjälpt partiet att rensa ut medlemmar som haft odemokratiska värderingar och uttryck.
Generationsskiftet har också mjukat upp SD:s relation till media. De nya sverigedemokraterna, framgångs-sverigedemokraterna, har en annan syn på relationen till media. De är inte präglade av utanförskapet och har inte levt igenom de där åren av utstötthet när det kostade, ibland hela bekantskapkretsen att vara sverigedemokrat.
De nya sverigedemokraterna har lättare att se att media inte är en fiende utan en del i det kugghjul som är den svenska demokratin. Vid partiets landsdagar förra året visade partiet stolt upp det överdåd av fika som väntade i pressrummet.
SD behöver landa i valresultatet
Nu är det allvar för SD. För första gången ska de vara med och förhandla. Inte om vad som helst heller, om regeringsmakten. När det nu gäller är det det gamla gardet som leder. Partiveteranerna som varit med sen början och som levt igenom utanförskapet. De har levt decennier i en partikultur genomsyrad av att se journalister som motståndare.
Skillnaden är att nu kan det betyda något på riktigt, nu är de ingen underdog längre. Då är ett studentikost skämt om ”journalistrugby” inte kul längre.
Men det kanske tar ett tag innan valresultatet landar hos Sverigedemokraterna.