Morgan Johansson stod upp för rättssäkerheten
Morgan Johansson ser sliten och trött ut.
Undra på det, då vänstern hela tiden anklagar justitieministern för att skärpa straffen för mycket och högern för att han gör det för lite.
Till råga på allt är socialdemokratin en stor kyrka och allt detta tjat och gnäll från hökar och duvor finns även inom partiet.
Och om de grälsjuka falangisterna någon gång mot förmodan har vett att hålla tyst, får sannolikt någon jobbig mupp i det andra regeringspartiet luft och börjar bråka om att det är för få blommor planterade i Rosengård.
Mitt i allt elände bara fortsätter gängen att mörda och spränga och om vi ska tro kommentariatet lurar systemkollapsen runt hörnet.
I går kväll skulle den arme justitieministern upp i debatt mot Ulf Kristersson (M) i direktsändning i Aktuellt.
Ämnet var givetvis ännu en variant på brott & straff, vilket traditionellt och i en tid med nästan ett gangstermord i veckan är ett självspelande piano för högern.
Närmare bestämt ville SVT att herrarna skulle dryfta det mest kontroversiella av de tio förslag i kampen mot den organiserade brottsligheten som moderaterna hade lanserat tidigare under dagen.
Högerpartiet vill kunna använda Lagen om särskild utlänningskontroll till att utvisa personer som tros ingå i organiserad brottslighet och som bedöms utgöra ett kvalificerat säkerhetshot mot nationen.
En lag som tillämpades så sent som i fjol, då det beslöts att sex radikala imamer skulle utvisas.
Utspelet retade upp alla möjliga, inte minst ledarsidan på vår malligaste morgontidning, som ampert morrade att den som inte är dömd inte heller ska behandlas som kriminell.
PM Nilsson, Dagens Industris politiske chefredaktör, gick till motattack på Twitter:
"Karenstiden på av DN fördömda M-förslag är ca 8 månader. Sen är de en ansvarsfull S-politik".
Om påhoppet var rättvist eller ej är för mig oklart, men det var tillräckligt elakt och roligt för att jag ska hålla med.
I sak har jag hursomhelst svårt att förstå upprördheten. Det är inte alltför hårresande att jämställa grov organiserad brottslighet med terrorism eller brott mot rikets säkerhet.
Det problematiska med lagen är tendensen att bevis ska hållas hemliga för den utpekade, vilket gör varje chans till rimligt försvar till en omöjlig uppgift.
Kanske finns det en trovärdig förklaring till att ha bott i samma hus som en vapenarsenal förvaras i. Kanske handlar bytet av kontantkort i mobilen om någonting så banalt som att dölja otrohet. Kanske gick besöket på Friends ut på att se AIK slå Hammarby och inte om att spränga arenan.
Men den som inte får veta hur anklagelserna ser ut, är chanslös.
Jag fattar att följande påpekande är hopplöst omodernt, men även personer som enligt polisens obevisade påståenden utgör ett allvarligt hot är människor som kan ha familjer och barn i landet.
Men min åsikt är i sammanhanget mindre intressant. Det intressanta är Johanssons insats i tv.
Kristersson suckade, fräste och väste att inte ens hälften av de utländska personer som i dag döms för mord utvisas. Någon ordning på torpet måste det faktiskt vara och nävar är till för att slås i bordet.
Justitieministern, något skäggig och blek, kämpade tappert emot. Det han sa går väsentligen att sammanfatta i att en undantagslag för misstänkta terrorister även i framtiden ska vara just undantag och inte huvudregel som rör alla möjliga och mindre möjliga figurer.
Han hade kunnat göra det enklare för sig. Han hade kunnat mumla fram någonting om att förslaget inte var ointressant och sedan begrava huvudvärken i någon utredning som snart ingen minns och som blir klar med god och trygg marginal först efter nästa val.
Men det gjorde inte Johansson. Han stod på sig. Och såg tröttare och tröttare ut alltmedan debatten fortsatte.
Så har han också varit med länge. Han var minister redan under epoken Göran Persson i början på 2000-talet och även om generösa chanser till vila erbjöds under åtta år i opposition, har han dragit ett tungt lass.
Dessutom har justitieministern migrationseländet i sin portfölj. Normalt ett politikområde långt ner på väljarnas lista över vad som är viktigt, men som har skjutit uppåt med samma fart som en Stones-hit en gång i världen gjorde på tio i topp.
Visserligen tar den energiske Mikael Damberg en ansenlig del av ansvaret på justitiedepartementet, men natten efter att tre nya mord har begåtts har inrikesministern åkt till Värmland för att läxa upp bilåkande raggare.
Det står i tidningarna att Johansson är kär i Annika Strandhäll. Det är rimligen mycket roligare att hänga med henne än att utkämpa ytterligare en batalj med grälsjuka motståndare.
Anledning till att göra vågen för honom finns inte. Om nu moderaternas förslag är så rättsvidrigt, så saknas ju inte anledning att se över en lag som redan i dag medger utvisning av folk som inte har dömts för brott.
Och låt oss inte glömma att justitieministern representerar ett parti som har maktinnehavet som allt överskuggande ideologi. Ett parti vars ledare inte har legat sömnlösa över illegal registrering av kommunister eller hemlig utvisning av egyptier till tortyr.
Med allt detta sagt stod Morgan Johansson i går i en uppjagad och alarmistisk samtid och sa i en tv-studio att Sverige ska bevara sin position som en av världens mest respekterade rättstater.
En hållning som är värd respekt.