Därför är Sveriges regeringskris en gåta för omvärlden

Ett vänsterparti som först fäller en socialdemokratisk statsminister för att i nästa ögonblick ropa till samma statsminister ”snälla, kom tillbaka!”.

Det är bara en av ingredienserna som gör att omvärlden står häpen och oförstående inför den svenska regeringskrisen.

Jag har nagelfarit de stora utländska nyhetssajterna och den svenska regeringskrisen är påfallande frånvarande.

Man måste scrolla rejält långt ner eller googla för att hitta artiklar om den unika händelsen i svensk politik, att en sittande statsminister förlorar en misstroendeomröstning. Då är det korta nyhetstexter. Inga kommenterande artiklar.

Jag tolkar inte det som ett ointresse för svensk politik. Sverige har trots allt fått extremt mycket uppmärksamhet, negativ och positiv, för sin coronastrategi och i valet 2018 fylldes utländska medier med reportage om invandring och Sverigedemokraternas intåg i folkhemmet.

I stället tror jag det handlar om att det är mycket svårt att för utländska medier att förklara för sin publik vad det är som händer i Sverige just nu.

Ingenting hade ju egentligen hänt.

Innan allt hände på en gång i rekordfart.

Statsminister Stefan Löfven (S) och arbetsmarknadsminister Eva Nordmark i riksdagens plenisal inför omröstningen av ett förslag om misstroendeförklaring.

För utländska observatörer är det inte lätt att begripa varför vänstern plötsligt gör gemensam sak med det parti som de hatar mest, Sverigedemokraterna, för att fälla en statsminister som man egentligen vill ha kvar.

Det fanns ju inget färdigt förslag om fri hyressättning i nyproduktion som tvingade partiet att göra allvar av det man hotade med redan när Stefan Löfven släpptes fram som statsminister. Varför inväntade vänstern inte ett sådant förslag innan de agerade?

Ohelig allians

Omvärlden begriper att vänstern inte vill vara dörrmatta åt regeringen men om man accepterat den rollen i snart tre år är det svårt att förstå varför partiledaren Nooshi Dadgostar plötsligt ändrar sig innan det blivit skarpt läge.

Ännu mer oförklarligt framstår vänsterns agerande när Dadgostar bara någon timme efter att hon fällt Stefan Löfven ropar på hans återkomst och deklarerar att man under inga förutsättningar tänker släppa fram en högerregering.

I Israel gick nyligen partier från hela den politiska skalan samman i en ohelig koalition med ett enda gemensamt mål, att bli av med premiärminister Benjamin Netanyahu. Det går att förstå men det svenska vänsterpartiet vill ju ha kvar Löfven.

Nu riskerar man istället nyval och en borgerlig regering med stöd av Sverigedemokraterna.

Liberalernas och Centerns agerande gör det inte lättare att begripa sig på svensk politik. Först är man med i Alliansen, det borgerliga fyrpartisamarbetet som styrde Sverige 2006-2014. Men efter valet 2018 gör man istället upp med Socialdemokraterna och Miljöpartiet för att hålla högerpopulistiska Sverigedemokraterna borta från inflytande.

Men man vägrar sitta i regeringen utan skriver istället ett särskilt avtal med 73 punkter där Socialdemokraterna tvingas driva mängder av liberal politik som de egentligen är emot.

Gett upp försöken

Liberalerna röstar under misstroendeförklaringen för att hålla fast vid Januariavtalet men i samma ögonblick som statsminister Löfven fälls byter Liberalerna sida och meddelar att man istället har som mål att bilda en borgerlig regering, även om det blir med stöd av Sverigedemokraterna.

Medan Centern håller fast vid att Vänsterpartiet absolut inte får ha något att säga till om ifall Löfven återkommer som statsminister.

Med alla låsningar, partnerbyten och krav hit och dit kanske det inte är så konstigt att omvärlden ser med viss förundran och ganska stor oförståelse på vad som händer i Sverige.

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar (V) talar i plenisalen före måndagens misstroendeomröstningen mot statsminister Stefan Löfven i riksdagen.

I så gott som hela Europa har man för länge sedan gett upp försöken att hålla extrempartier borta från makten. Efter de stora framgångarna för högerpopulistiska partier under 2000-talet så sitter de i regeringar, har suttit där eller fungerar som stödpartier i en rad länder.

Tyskland är det enda land, förutom Sverige, där extremhögern hållits på avstånd av de etablerade partierna. Där har socialdemokraterna och den traditionella högern stället krokat arm och regerat ihop.

En tysk lösning

Det har så här långt effektivt stängt ute både höger- och vänsterpopulister från allt inflytande samtidigt som det gett väldigt stabila majoriteter. Nackdelen är att den politiska oppositionen i praktiken förlorar sin roll.

Men tåget för en svensk variant där Moderaterna, Centern och Liberalerna skulle göra gemensam sak med Socialdemokraterna har nog gått. Ulf Kristersson skulle inte kunna svälja förtreten att vara vice statsminister under Löfven och sannolikt inte det omvända heller.

I motsats till vad alla partiledarna säger är personlig prestige och egennytta betydligt viktigare än omsorgen om Sverige.

Annars skulle en sådan svensk regering bli mycket stabil och kunna nå långsiktigt hållbara uppgörelser på en rad viktiga områden som invandring, rättspolitik, skattesystem, vården och framtida energiförsörjning.

En sådan konstellation skulle omvärlden inte ha några problem med att förstå sig på.