Danielssons vita lögn – en smutsig historia

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-06-19

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Förmodligen kommer kollegan Lena Mellin ganska nära sanningen när hon förmodar att förvecklingarna kring förre statssekreteraren Lars Danielsson och hans hantering av flodvågskatastrofen annandag jul 2004 började med en vit lögn.

Nå, riktigt vit var den väl inte men grå, litet småsjaskig, inte sotsvart och grov, inte yttrad i syfte att dölja otillbörliga förehavanden.

Danielsson ville så gärna tro att han i ett tidigt skede av tsunamikatastrofen gjorde det han rutinmässigt skulle ha gjort om han hade fattat ett smack av vad som hände borta i Thailand. Därför sa han att han hade fungerat i stort sett rutinmässigt men inte begripit att rutin inte räckte – på grund av katastrofens konsekvenser för svenskar i de drabbade områdena – förrän ett dygn för sent.

Sanningen torde vara den att Danielsson begrep ännu mindre än det lilla han uppgav sig ha förstått – av olika skäl varav ett var att hela förloppet var svårt att föreställa sig även om man hade tagit del av allt som rapporterades.

Rapporterna tog Danielsson av allt att döma del av senare än han har uppgivit. Därför uteblev de larmsignaler från statsrådsberedningen som eventuellt hade dragit igång Göran Persson. Att Danielsson ville övertyga sig själv och andra om någonting som inte var sant är givetvis klandervärt och kan vara ett symptom på att sådant förekom lite mer allmänt i de maktens korridorer Danielsson nu lämnat, än vi blåögda har velat tro.

För detta har ansvar utkrävts och Danielsson har betalat ett mycket högt personligt pris.

När det gäller försyndelsen att inte ha fattat kan jag för egen del tillägga följande: Jag följde rapporteringen rätt noga, för jag var orolig för vänner där borta. Likväl valde jag inte tsunamin som ämne när jag på söndagskvällen slog mig ned för att skriva kolumn till Aftonbladet.

Jag hade ännu inte fattat. Och av medierna var det kvällstidningarna som först förstod att skicka ned folk.

Varken Aktuellt eller Rapport hade på söndagsförmiddagen extra sändningar i anledning av det inträffade.

Och Fritidsresors hyllade Lottie Knutson talade i ett dygns tid om att fler svenskar än två inte hade rapporterats döda.

Såvitt jag kan förstå har katastrofkommissionen under Johan Hirschfeldts ledning nu bringat klarhet i allt väsentligt som rör ansvariga svenska instansers hantering av katastrofen i Thailand.

Självklart kan man fortsätta att gräva i detaljer men det får i så fall bli en uppgift för forskarna. Dock finns fortfarande en aspekt av denna utdragna katastrofhistoria som är och ska förbli outredd men som förvånar mig: Hur kommer det sig att en så liten medborgarkommission som Hirschfeldts läckte som ett såll till medierna, företrädesvis till Svenska Dagbladet?

Medierna har naturligtvis all anledning att tacka och ta emot vad de kan få – det är deras rätt. Men för Lars Danielsson innebar den droppande informationen från ”källor med insyn i kommissionens arbete” att han för veckor och månader förvandlades till ett villebråd för medierna, som sakta men säkert kom att bli ett slags part i ett mål.

Det sistnämnda är i och för sig inget nytt. Så blir det i regel när ”drevet” går. Men det vanliga vid drev är att medierna agerar utifrån egna premisser och tävlar om att gräva djupare i något som är graverande för någon makthavare.

I fallet Lars Danielsson förefaller ett samarbete ha uppstått mellan en nära nog auktoriserad källa och någon eller några journalister. Läckor är i och för sig en viktig förutsättning för journalisters arbete och för samhällets öppenhet.

Men systematiska läckor från en av statsmakterna tillsatt kommission väcker frågor om kommissioner i allmänhet och om hur medlemmar i den aktuella kommissionen uppfattade sitt uppdrag i synnerhet.

Yrsa Stenius

Följ ämnen i artikeln