Extremisten som hade blommor i sitt hår

För ett tag sedan arrangerade PalmeCenter en konferens om Israel/Palestina. Det fanns bra talare som sa intressanta saker, må ingen skugga falla över dem, men så hade även Azzam Tamimi bjudits in.

I en intervju år 2004 sa Tamimi att det enda som hindrade honom från att delta i ett självmordsdåd var att han inte släpps in i Palestina!

Låter det som någon att bjuda till en fredskonferens?

När jag var i Palestina kom ingen med sådana kommentarer. Alla sa två saker: ”Visa världen hur illa vi behandlas” och ”vi vill ha fred med israeler”. Varför ska Tamimi som bott bekvämt i väst förespråka våld?

I ett YouTubeklipp håller Tamimi tal och skriker: ”Alla i världen […], måste sluta upp för att utrota detta cancer (Israel) från mänsklighetens kropp”, för att sedan uttrycka sin ”eviga tacksamhet” mot Ruhollah Khomeini.

På seminariet frågade jag Tamimi varför han hyllar någon som såg till att tusentals iranier torterades och dödades?

–?Du kanske inte beundrar Khomeini, men jag gör det. Han störtade en tyrann.

Att Khomeini blev en ännu värre tyrann verkade oviktigt. Man kan beundra mycket hos många, men den moraliska aspekten får ej glömmas. Man applåderar inte den som har blod på händerna.

Efteråt gav PalmeCenters ledning en bok av Palme till Tamimi med orden: ”Tack för att du presenterade din vision, även om jag inte håller med om alla dina åsikter”.

Skulle Astrid Lindgren-sällskapet bjuda in en talare som försvarar pedofili till en konferens om barn och sedan skaka hand, tacka och överräcka ett ex av ”Ronja rövardotter”?

PalmeCenters usla omdöme tar inte slut där. I referatet på deras hemsida nämns nu att Tamimi har gjort kontroversiella uttalanden, men att han i efterhand har ”reviderat det han sa”. Inte ett ord om att han faktiskt upprepade sina slagord på seminariet.

Den som inte var där får intrycket att Tamimi återtog eller radikalt omformulerade sina uttalanden. Jag var på plats och frågade Tamimi personligen. Inför alla sa han: ”För mig är Israel en cancer.”

Enligt PalmeCenters sajt stod Tamimi ”fast vid palestiniernas rätt att göra motstånd mot ockupationen”.

Vilken fin omskrivning av ”han sa att Israel är en cancer, självmordsbombningar är okej och det är fel att ha synpunkter på hur islamister vill att man ska behandla kvinnor”. Varför inte lika gärna skriva att Tamimi med blommor i håret sjöng en a capellaversion av Lennons ”Imagine”?

Den skickliga skribent som magiskt förvandlat hat till motstånd är Jenny Åkervall, journalist, Göran Perssons före detta talskrivare och tidningen Akademikerns nya chefredaktör.

När min kompis Jonathan Leman ringer upp henne säger hon att ”Tamimi var svår att följa” eftersom ”han var otydlig och rörig”.

Och jag som tyckte att han var skrämmande tydlig.

Åkervall tycker att Aftonbladet-artikeln (5/6) om Tamimi var sensationsjournalistik, att det är löpsedelsjournalistik att smälla upp bara en gästs uttalanden.

Att säga sanningen om en person är tydligen dålig journalistik medan medveten skönmålning av densamme är bra journalistik.

PalmeCenter må ogilla att resten av konferensen överskuggades av Tamimis närvaro, men de har sig själva att skylla som bjöd in honom. Vad hade hänt om Samfundet Sverige-Israel hade ordnat en fredskonferens och bjudit in en israelisk extremist som hade sagt att ”Palestina är en cancer”? Hade ursäkten att resten av konferensen minsann var bra godtagits?

Följ ämnen i artikeln