Därför sviker vi inte Aladdin till jul
Ja, vad fasen!
Det verkar ju omöjligt att kliva in i december utan att drabbas av Aladdinaskar.
Så, vad säger denna fixering vid en medioker chokladask om oss svenskar?
För det första att vi trots åratal av uppfostran från finchokladbranschen och chocoholics fortsätter att fira jul med rätt taskig choklad.
Och för det andra att vi aldrig slutar vårt självplågeri genom att köpa en kartong choklad som innehåller en pralin som Marabou själva erkänner har lämnats kvar i asken alltsedan 1939; körsbär i likör, och dessutom tvingar i oss de äckliga bitarna innan vi kan gå loss på godsakerna i andra lagret.
– Ja, traditionens makt är större än våra smakpreferenser, säger Richard Tellström, docent i måltidskunskap när jag undrar.
Vårt osunda kärleksförhållande till Aladdinasken kan förklaras dels med att vi en gång i tiden hade lyxskatt på saker som sågs som onödiga, dit praliner definitivt hörde, dels med folkhemmets jämställdhetsidé. Om det nu skulle lyxas till med choklad vid festliga tillfällen så skulle det i alla fall vara med en choklad som var uppnåelig för de flesta.
Och alltså sitter vi med den föga glamourösa rödvita papplådan.
Varför får vi inte äta från det andra lagret innan det första är slut, då?
– Det hänger ihop med hur vi tycker att relationen mellan gäst och värd ska se ut. Värden lyfter fram en ask eller fat och bjuder, kanske trugar till och med, men det är viktigt som gäst att inte vara girig eller glupsk och ta för sig för mycket, förklarar Richard Tellström.
Ett sätt att slippa äta körsbär i likör och direkt få hugga alla trillingnötter vore ju att hälla över pralinerna i en skål, men det skulle rubba balansen på bjudningen.
– Då är det inte synligt vem som är värd.