Inga filmer om Madsens patetiska rymning
Det kommer inte att göras filmer om Peter Madsen patetiska rymning.
Men dagens mest spektakulära nyhet knyter an till en intressant debatt.
När dessa rader skrivs råder ännu betydande oklarheter runt Madsens optimistiska försök att byta ett liv bakom murar i Herstedvester-fängelset utanför Köpenhamn till ett i frihet.
Medhjälpare kan denne man, dömd till livstids fängelse för mordet på Kim Wall, ha haft och en psykolog verkar ha tagits till fånga.
Att fångvaktare släppte ut Madsen är inte märkligt. Vapnet han hotade kvinnan med var en attrapp men såg äkta ut och då liv är i fara på detta vis finns varken särskilt stort utrymme för förhandling eller anledning att börja föra principiella resonemang om att farliga våldsmän inte bara ska kunna komma och gå ur ett fängelse.
Men en sexualsadistisk mördare ska inte vara på fri fot. Det var för väl att han inte kom långt.
Och frågor har Danmark redan innan händelseförloppet fått konturer anledning att ställa sig.
Hur kunde landets kanske mest kända brottsling planera denna rymning? Var kom det vapenliknande föremålet från? Och det påstådda bombbältet, en kopia som enligt polisen såg realistisk ut?
Händelsen ter sig i ljuset av att Madsen ska ha hållits isolerad efter att misstankar om planerad rymning uppstått än mer egendomlig.
Jag ser en del hån och skadeglädje i sociala medier. Höhö, Danmark som ska vara så hårda mot brottslingar, kan de inte ens hålla sina fångar inlåsta?
Ja, Madsen rymde från grannlandets motsvarighet till Kumla. Utan att kunna alla detaljer har jag svårt att se att motsvarande märklighet kunna ske på någon av våra högsäkerhetsanstalter i dag.
Vilket är bra. Dels för att farliga människor inte ska kunna lämna straff de avtjänar hipp som happ. Dels för att alla rimliga människor skulle drabbas av migrän av den klagosång som torde bryta ut i tidningarnas spalter, tv och radios debattprogram och i sociala medier om en mördare här lyckades med någonting liknande.
Men människor kan fly i och ur ett mardrömsland som Nordkorea, de kan göra det överallt.
Inte minst i Sverige, även om det har flutit en del vatten under broarna sedan det begav sig senast.
Efter några spektakulära rymningar från tunga fängelser lovade en förtvivlad justitieminister vid namn Thomas Bodström i början på 2000-talet att tidernas superfängelse skulle byggas.
Han kom dessbättre till sans och nöjde sig med att göra Hall och liknande anstalter ännu säkrare och sparkade av bara farten Kriminalvårdens generaldirektör Lena Häll Eriksson.
Mig förvånar det inte om en liknande debatt bryter ut i Danmark.
Förvåna skulle det däremot om en rymning som slutade efter 500 meter resulterar i filmer och böcker. Fiaskot är rimligen för stort för att intressera mer än udda sällskap som nördar ner sig i förlorare.
Andra än Madsen har lyckats bättre. Fångarna på Alcatrazön utanför San Francisco. Tågrånaren Ronnie Biggs i England, som höll sig undan i över 30 år. Rumänske Ioan Ursuts rymningar i Sverige.
Vilket för mig över till en debatt som lågintensivt har pågått sedan barnen Hedenhös och som blossade upp igen i somras sedan ett par unga mördare löjeväckande och provocerande enkelt promenerade iväg från de anstalter där de avtjänade ungdomsvård.
Förbjud rymningar, ropas det. Förläng straffet för dem som sticker, kräver en del politiker.
Och så kan vi ju göra. Inte för att det kommer att avskräcka kriminella från att ta sig ut, men det vore en principiell markering.
Men motståndet mot en sådan reform bygger på en vacker tanke.
Det är fel att kriminalisera någonting så grundläggande som människans vilja att vara fri.