Därför hatar alla på högerns kvinnor
Det är svårt att förklara Kakan Hermanssons popularitet för en man.
Är det hennes konstnärskap? Nja, jag vet inte, jag har sett hennes lerklumpar återropas även i rum fyllda av halvunga medvetna kvinnor. Är hon inte en hycklare? Jo, den där megavänstergrejen funkar väl egentligen sådär med att göra bil- och sminkreklam. Nuförtiden försörjer hon sig mest på skönhetsgrejer, betyder det att kvinnor väldigt gärna väl se ut som hon? Nja, egentligen inte.
Grejen med Kakan Hermansson är att vad hon än är, så är hon iallafall ingen killpleaser. Det vi gillar är just det, att hon inte gör sig till, gladeligen förblir obegriplig för killhalvan av världen.
Så mycket kan inte sägas om till exempel Ebba Busch. Trots att hennes parti faktiskt hade mest kvinnliga väljare i det senaste valet talar hon numera ständigt till den manliga delen av befolkningen. Det handlar inte bara om ton, även politiskt deltar KD numera alltid i racet om att vara minst mjuk, oeftergivnast. Hur var det med de kristna värdena? frågar vi, varje gång hon tagit i från tårna för att kanske locka en SD-snubbe, eller moderatgubbe, till sig.
Vi, kvinnorna, är stenhårda mot Ebba. När någon som Kakan sminkat sig läses det nästan feministisk aktivism, när Busch gör samma sak tycker Cecilia Hagen att hon är en “nippertippa”, Lena Mellin undrar om hon inte borde ha vettigare saker för sig. Jag fattar irritationen, tjejer som prioriterar det andra könets gillande för ofta är en varningsklocka. Det är inte så enkelt att KD-ledaren är för snygg eller stark för andra kvinnor att hantera, det är mer en fråga om solidaritet.
När Nyamko Sabuni avgick, för vad som känns som ett liv sedan, citerade hon Anna Kinberg-Batras avgångstal. De båda kvinnliga före detta partiledarna har likheter, varken hon eller moderatledaren fick någonsin chansen att prövas i ett val, för de funkade aldrig, de uppfattades som svaga, losers. Och trots att deras manliga efterträdare stod för samma politiska linje som de drivit så gick det bättre för dem, Johan och Ulf, än vad det någonsin gjorde för kvinnorna.
Varför? Ren sexism? Har vi inte, som det heter, kommit längre? Kan vi inte tolerera kvinnliga ledare, eller va? Nej, för samtidigt har ju Gudryn Schyman haft kultstatus i decennier, Magdalena Anderssons förtroendesiffror är rekordhöga och Maria Wetterstrand var också megaomtyckt. Det har inte med kön att göra – utan vilken politisk sida könet valt.
Demokratin, och kristendomen, representerar klassiskt kvinnliga världen. De är uppfunna för att nedmuntra de enstaka maktfullkomliga dårarna och stävja de våldsamma – oftast män, och skydda de svaga – oftast kvinnor. Den nya högern, däremot, leker med andra, tuffare ideal. Och de som gillar hårt mot hårt-retoriken och de råa krigsmetaforerna är framförallt män, medan kvinnor röstar alltmer vänster.
Högerns kvinnoproblem är kanske orättvist, men egentligen ganska naturligt. Kvinnorna som grupp har inte mycket att vinna på en hårdare, mer individualistisk, värld. Elle-galans nya arrangör, Lili Assefa, förstår kanske de subtila skillnaderna som hennes manliga föregångare Micael Bindefeld missade. Att vara killpleaser är inte bara ochict, i vissa sammanhang kan det bli en sorts förräderi.