Normer för kläder finns alltid – skillnaden är att Engelska skolan uttalar sina
Några somrar för länge sedan arbetade jag på verkstadskontoret på Electrolux i Säffle. Kontoret var en kub inne i verkstaden och inne i kuben fanns ytterligare en kub och där satt jag och sorterade papper.
När det var varmt ute blev det väldigt varmt i verkstaden, fruktansvärt varmt i kuben och nästan outhärdligt i kuben i kuben. Skyddsombudet mätte temperaturen och företaget ställde in en fläkt.
Det var inte det jag skulle berätta om utan att jag hörde att en av karlarna vid något tillfälle hade klätt av sig och arbetat i kalsongerna och det dröjde förstås inte länge förrän han blev tillsagd att klä på sig igen.
Han hade inte begått något formellt fel och jag betvivlar starkt att någon fann honom sexuellt distraherande. Men han bröt mot de koder som finns på varje arbetsplats och varje annan plats i samhället där människor möts.
De flesta av oss begriper koderna utan att någon behöver förklara dem men ibland händer det att vuxna, intelligenta personer behöver en vink om att så där klär vi oss inte eller, så där gör vi inte här (pratar för högt i telefonen, och så vidare).
När jag skriver detta minns jag åtminstone en kvinna som ombads att klä sig mindre utmanande på arbetsplatsen, en man som blev tillsagd att inte komma i kortbyxor till jobbet, en annan som fick rådet att klä sig proprare, en tredje som var ett allmänt skämt eftersom han såg ut som en luffare även i formella sammanhang.
När jag googlar ordet tatueringar ser jag att SAS inte tillåter synliga tatueringar eller piercingar för personal som arbetar mot passagerare. Samma sak på SJ.
I alla fall var det så 2014, kraven kan ha ändrats sedan dess, normer förändras ju över tid.
Men normer har vi och kommer alltid att ha. Ett samhälle utan normer finns inte. Där normerna försvinner går samhället under och anarki bryter ut.
Jag är väl medveten om att denna självklarhet och min formulering ovan kan vara frestande att medvetet missförstå för debattens hä-hä-are och hö-hö-are om de vill framställa mig som fascist eller victoriansk stofil. Det bjuder jag på.
I månadens indignationsdrev, vi har ständigt ett indignationsdrev numera, rasar krönikörer mot Engelska skolans klädregler.
Bland annat ska flickor inte ha kortare kjolar än nederkanten på näven om man håller armarna längs sidorna. Pojkar ska inte gå med nerhasade byxor så att kalsongerna syns.
Man kan självklart diskutera vilka normer som bör gälla och gillar man inte Engelska skolans får man väl söka sig någon annanstans. (Problemet på Engelska skolan verkar dock inte vara klädkoden så mycket som sättet vissa lärare upprätthåller den.)
Dagens Nyheter publicerade på måndagen hela två indignationskrönikor. I nyhetsdelen skrev Alex Schulman att det bara finns ett svar på frågan om skolor ska få mäta hur långa kjolar elever har:
”Nej, det ska skolor absolut inte få göra.
Vi tror på människors frihet att klä sig hur de vill.”
I kulturdelen skrev Catia Hultquist om ”klädpoliser” och citerade Skolinspektionen som säger att elevernas klädsel handlar om individens frihet och integritet.
Ska man tro dessa skribenter och en tydligen lika aningslös Skolinspektion har vi inga normer och har vi några är de av ondo.
Ponera att en elev kom till skolan bara iförd underkläder. Eller om grabbarna skulle föredra att gå med bar överkropp och hänvisa till något amerikanskt kåkfararmode?
Antagligen skulle ingen skola tillåta det. Därför att det strider mot våra normer om hur man är klädd på en arbetsplats. Och antagligen skulle Skolinspektionen och skribenterna jag citerat tycka att en tillsägelse vore helt i sin ordning.
Därför att de anser att just deras outtalade normer är de rätta.