Jag står med en mun full av tänder

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Här hade jag alltså, över internet, blivit förtjust i en persiska som bodde i Holland och var gift.

Inte bästa utgångsläget precis.

Dagen efter att jag erkänt för mig själv att jag var förälskad, mejlade hon: I hennes dröm kvällen innan hade jag bekänt min kärlek till henne.

Tänk affischen till ”Ensam hemma” (fast mindre rädsla och mer förvåning) och du får en bra bild av min min. Jag hade inte tänkt yppa något, men hur tyglar man känslorna efter en sådan grej? Jag var rädd för att förlora henne som vän, men efter denna vändning kunde jag inte hålla det inom mig.

Kugghjulen i skallen jobbade som fan medan jag i två timmar sög på formuleringarna i mitt mejl, samtidigt som jag försökte se upptagen ut varje gång chefen gick förbi.

Jag la alla kort på bordet och erkände att jag hade känslor för henne.

Att klicka på ”skicka” var som att vara USAs president på 60-talet med den röda knappen framför sig.

Sedan höll jag andan.

Ni vet, som när man hoppade från tians hopptorn, blundade, spände sig och hoppades undvika magplask. I bästa fall skulle hon vara ”smickrad, men…”

Svaret blev: ”Jag står med en mun full av tänder”, ett holländskt uttryck som betyder att man har tappat målföret.

Hon var förvånad och chockad, men det fanns inget men.

Hon hade också starka känslor för mig.

Under semesterresan med maken hade hon tänkt mycket på mig: ”Jag ville skriva det i vykortet jag sände. Att jag önskade att du var med mig. Vart jag än gick undrade jag hur det skulle ha varit om du hade varit där.”

Jag tror att jag läste om mejlet 20 gånger.

Det var för bra för att vara sant. Bakom mig dirigerade självaste Händel en 80-manna-kör som framförde ”Hallelujakören” ur

Messias. ”Gud, du är världens

bäste manusförfattare!” jublade jag. ”Du borde få en Oscar för det här!”

Vi hade inte hört varandras röster eller ens chattat. Detta behövde tas live på MSN:

–Jag kan fortfarande inte få i mitt huvud att jag har mött dig, sa hon. Att vi har sagt sakerna som vi sagt. Det förbluffar mig.

–Jag med. Det är som i en dröm.

–Vet du, jag drömde ofta om dig. Från början när vi började skriva till varann.

–Vad drömde du?

Hon skickade en blyg smiley. Jag insisterade.

– Om intima stunder tillsammans, prata, sitta i din blåa soffa…

Vänta nu, hur… Jag hade aldrig sänt henne någon bild tagen hemma hos mig.

–Vaddå blå soffa? Hur visste du?

–Näää! skrev hon med storögd smiley.

–Jag HAR en blå soffa!

Äh, bara tur, resonerade jag inombords. Fast, de flesta soffor är bruna, svarta, gråa….

–Jag måste gå, skrev hon. Xxxx kan komma hem när som helst. Säg

något fint innan.

”För mycket, för tidigt” varnade

relationsmanualen i mitt bakhuvud. Men jag hade redan hoppat från

tian. Den här gången var allt annorlunda. –Jag älskar dig.