Telefonplan-väljarna har hittat hem hos Annie Lööf

De lättrörliga väljarna har i år hamnat hos Annie Lööf.

”Vita, heterosexuella, medelålders män är de värsta miljöbovarna”, det var det dåvarande miljöpartistiska språkröret Åsa Romsons budskap när hon talade i Almedalen 2014. Uttalandet kom kort efter Miljöpartiets väldigt stora framgångar under försommaren 2014.

Läget när Åsa Romson höll sitt tal var ju det att Miljöpartiet just hade fått 15,4 procent i Europaparlamentsvalet, och Feministiskt initiativ hade fått 5,3 procent.

Över 20 procent röstade alltså på dessa två partier som var starka i områden med många i grunden borgerliga väljare, men med modern syn på jämställdhet och i livsstilsfrågor. Det var de väljarna Åsa Romson ville locka. Framför allt från Gudrun Schyman och hennes anhängare för att växa som parti. Växande partier beter sig ofta så – oövervinnerligt och övermodigt.

Allmänborgerliga, liberala väljare, med dragning åt identitetsvänstern, insåg med hennes uttalande i Almedalen att hon var vänster på riktigt, och väljarflykten blev enorm. Vilken ironi.

I dagarna ser vi hur regeringsbildningen efter höstens val fortsätter att storma. Socialdemokraterna vill inte stötta en alliansregering. Jag håller med Carl Bildt om att den nyheten kanske inte var mycket till nyhet – den som är förvånad över detta beteende bör söka läkarvård.

Annie Lööfs uttalanden kan kanske uppfattas mer som ett mysterium. Hon fortsätter hålla linjen att hon vägrar göra upp med någon annan än Socialdemokraterna och Miljöpartiet. För många är detta ologiskt – hur ska hon egentligen ta makten?

Jag tror att Annie Lööf helt enkelt inte vill göra en Åsa Romson.

Låt mig förklara varför. Det finns en grupp väljare, många i storstäder, som är ganska lättrörliga, och för vilka valet av parti är en fråga om livsstil och ”branding”. De pratar gärna med varandra om vem man ska rösta på, och berättar gärna om sitt eget val som en del i att ligga rätt till i förhållande till kompisarna.

Från tid till annan har de röstat på dåvarande Folkpartiet, på Miljöpartiet, på Nya moderaterna, på Feministiskt initiativ – och i årets val tycks de ha landat hos både Annie Lööf och Jonas Sjöstedt.

Jag brukar kalla den här väljargruppen för ”Bondens marknad”, efter den hipster-aktiga marknadsplatsen mitt på Södermalm i Stockholm som säljer närodlad majs, ekologisk honung och politiskt korrekt grönkål om söndagarna på hösten.

Den som vill följa denna grupp gör klokt i att titta på valresultatet i områden som Telefonplan, Midsommarkransen, Årsta och Södermalm/”SOFO” i Stockholm.

Delar av dessa väljare har känt sig lite förvirrade sedan Romsons uttalande. Nu har de hittat hem – till Annie Lööf. Hon är nämligen deras garant för att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Vilket inte är en orsak – för väljarna – att sticka under stol med, att kunna mota SD och rösta borgerligt samtidigt. Win-win.

Håller hon inte linjen kommer hon likt Romson att förlora de väljarna och inte kunna bli det stora borgerliga liberala partiet i framtiden.

För det måste väl vara det Annie Lööf strävar efter? Att bli Sveriges svar på Macron?

Och när Annie Lööf nu har fått smaka på och blivit uppbackad av den borgerligt sinnade delen av ”Bondens marknad” kan hon troligen inte göra en Romson. Oavsett om hon vill eller inte.