En vanlig dag i en ovanlig tid

Av: Frida Söderlund

Publicerad:
Uppdaterad:

Det är en vanlig dag i en ovanlig tid.

Någon säger att i dag är en av vårens första dagar och det kan vara sant. Solen står högt, fåglarna hörs tydligare än någonsin.

Det är så tyst ute nu.

En man med munskydd kliver på tunnelbanan, han sprejar sätena runt sig med något, jag ser inte vad det är. Alla sitter en och en på säten gjord för fyra.

Där vi förr delade säten delar vi nu oro och försiktighet.

 

Jag har eksem och sårskorpor i hårbotten, de gör sig påminda i solen när huden blir varm.

Jag har haft problem i någon månad eller två, men nu är inte rätt läge att åka till sjukhuset.

Jag vill inte ta resurser. Vill inte bli sjuk.

Min lillasysters skriver att hennes jobb varslar, hon har en nyfödd bebis och jag blir orolig på ett sätt som sätter sig i maggropen. Hon däremot, hon ringer på FaceTime för att berätta om ett hus med körsbärsträd.

Hon vill köpa det.

Det är hälften så dyrt som storstadslägenheten hon bor i nu och hon menar att det är perfekt. Hon har den förmågan. Den där att alltid fortsätta mot det ljusa, hur mycket mörkret än försöker tränga sig på utifrån.

Där andra ser panik ser hon körsbärsträd.

 

En gammal dam är ute och jag vill säga åt henne att gå hem. De har svårt att lyssna, de äldre.

I alla fall är det så alla säger.

Men äldst vet ju bäst heter det också någonstans, fastän det kanske blir mer fel än rätt just nu.

I stället för att hålla sig inne står hon där på gatan med korallfärgat läppstift och tittar på löpsedlarna utanför kiosken vid Odenplan. Hon hummar och bokstäverna möter henne stora och svarta.

”TV4:s krisplan inför Let’s dance”.

Underhållning eller inte, känd eller inte, rik eller inte.

Inget och ingen kommer undan viruset som härjar just nu.

 

Jag svänger vänster på Sveavägen och ser korsningen där jag firade in det nya året tre månader tidigare.

Vi dansade under skådespelet på himlen och skrek ”äntligen!”.

Äntligen ett nytt år, äntligen ett nytt årtionde. Om inget börjat tidigare skulle det till att börja nu.

Så blev allt annorlunda.

Kan vi göra om? Börja om? Kan man få tillbaka tid?

Jag vill ha tillbaka tid.

 

Laserdome-stället, det tvärs över gatan och där vi hade en möhippa förra året, ser ut att vara öppet. Eller, det är nedsläckt och tyst, men jag låtsas.

Låtsas att det fortfarande är tillåtet och möjligt att skratta i tillfälligt mörker. Jagad av sina vänner med en låtsas-känsla av ”på liv och död” precis i halsgropen.

Alldeles för mycket är på liv och död nu.

Bruden från då ska snart föda sitt andra barn. Hennes kille får inte följa med på kontrollerna, reglerna är strikta och svåra och de skaver. Att behöva stå stark inför två grejer på egen hand är påfrestande.

”Det är stökigt”, sa hon i telefon för några dagar sedan.

Stökigt. Alla adjektiv har på något vis använts de senaste veckorna.

I alla fall de dåliga.

 

Jag läser på en skylt i fönstret på restaurangen vid busshållplatsen mitt emot.

”Snälla vi behöver hjälp, köp take away”.

När bussen kommer tutar chauffören så högt att jag automatiskt hoppar bakåt. Jag har glömt att man inte får kliva på längst fram, jag åker så sällan buss, och han vevar ilsket med armarna innanför den fortsatt stängda dörren.

När jag kliver på i mitten sitter avspärrningstejp i tre lager i gången längre fram. Jag sätter mig på ett säte som är ledig, kurar ihop mig i hörnet, allt känns märkligt.

Märkligt, ännu ett adjektiv.

På andra sidan gången sitter en äldre man och läser Aftonbladet på papperstidning. Han följer texten om Coronavirusets spridning över Stockholm med ett finger som skakar.

Jag vill också säga åt honom att åka hem.

Jag hoppas att han är på väg hem.

 

Jag hoppar av för att köpa handsprit på ett apotek en bit bort. Det är första gången jag gör det, fastän det är två veckor sedan det blev en naturlig del av vardagen.

Jag har snyltat på vännernas. Tvättat händerna med diskmedel och tvål och allt jag kommit på.

Kvinnan i kassan säger att jag får köpa två och jag säger ja tack och sträcker hela överkroppen mot kassan. Jag når knappt fram och min axel gör ont för att jag sovit konstigt men jag grimaserar i tystnad.

Jag vill inte verka gnällig.

Framför kassan står en stor stol med en lika stor lapp. Det är markören för rekommenderat avstånd mellan mig och kassörskan och jag ler försiktigt när jag tillslut når fram och kan norpar åt mig flaskorna.

Hon skjuter dem inte ens framåt.

Jag förstår henne ändå.

 

Utanför på gatan hänger affischer på världsstjärnan Dua Lipa. Det står stort i lila att hon ska ha en konsert i Globen i maj och jag undrar om den blir av.

Google säger att den inte blir det.

Albumet har precis släppts, det är bra och heter ”Future nostalgia” och jag förstår henne med.

Jag längtar också efter nostalgi, jag längtar också framåt, om vi inte kan börja om så vill jag bara hoppa fram. Hoppa fram till en tid där nostalgi kan få bygga grunden.

Vad bygger vi grund av nu?

Jag vet inte riktigt.

 

Det är påsk snart och jag tänker på min familj. Jag saknar dem.

Ena halvan bor i norr och andra halvan bor i söder och vi är några få precis här i storstan och tanken är att vi ska ses under påsk, men inget lär bli så. Morfar har inte varit ute på veckor, min moster lämnar matkassar vid hans dörr och han vågar inte träffa någon alls.

Jag undrar om han känner sig ensam. Jag vill inte att han ska känna sig ensam.

Myndigheterna vädjar att inga ska lämna storstäderna. Att inga ska lämna sina hem i onödan.

Att vi ska fortsätta vara våra egna små öar.

Jag börjar hata min ö.

 

På Urban Deli har de börjat med påskris och jag tänker att färgleken är något av det vackraste jag sett på länge.

Jag har sett så lite, det senaste.

En av servitörerna viftar med ett par solbrillor åt tjejen i kassan.

Hon svarar med att ropa ”orättvist” högt över butiken och servitören svarar; ”vi har ju inga gäster, så vad ska man göra”.

Han försvinner ut i solen.

 

I det som sägs vara årets första vårdag.

En vanlig dag i en ovanlig tid.

Jag undrar när det kommer att bli tvärtom igen.

Publicerad:

LÄS VIDARE