Jag lider med de äldre som byggde Sverige
– Jag hoppas att jag dör innan Jimmie Åkesson blir statsminister, sa min mormor, 91 år gammal, häromdagen.
Vi andra blev lite obekvämt tysta, eftersom vårt annars obligatoriska ”nej!” plötsligt kändes malplacé.
90-pluskvinnorna är de enda vi har som minns beredskapsåren och andra världskrigets fasor som då nästan vuxna (ja, männen i samma generation också så klart, men de tenderar ju i högre utsträckning att vara döda). Om det finns något som helst facit att förhålla sig till när stora delar av Europa klampar in på 1930-talsspåret igen är det de som sitter på det. Det är väl därför det gör extra ont i magen när förintelseöverlevaren Hédi Fried säger att det är allvar nu: ”Det är akut, det kan gå fort. Vi måste förstå att demokratin är hotad.”.
Förra veckan publicerade Aftonbladets Peter Kadhammar ett läsvärt reportage från det SD-styrda Hörby kommun. Fram träder bilden av en isande tystnadskultur som slagit rot inom organisationen, där fackliga företrädare inte längre känner sig säkra och där journalister får läsa kommundiariet i närvaro av tjänstemän som inte släpper en med blicken.
Maktmissbruk finns i alla politiska läger, men det är inte en slump att det är en SD-kommun som försvårar för facket och för medierna. Det här är själva kärnan i den nynationalism som håller på att slå rot i Sverige, långt ifrån den mindre sofistikerade ”ut med packet”-retoriken som appellerar till våra något lägre instinkter.
Att ifrågasätta Sverigedemokraternas framfart i opinionen fungerar för egen del numer mest bara som terapi, om ens det. En tillräckligt stor del av befolkningen har köpt den vulgonationalistiska verklighetberättelsen så till den grad att de aldrig kommer att komma tillbaka. Det fiffiga med extremister är att de kan göra nästan vad som helst och ändå få fortsatt stöd från de frälsta. Kritik och invändningar är, praktiskt nog, bara att avfärda som sabotage från etablissemanget (som SD lustigt nog fortfarande inte tillhör trots att man numer är ett av landets två största partier i varje mätning).
Diktaturfasoner i Hörby kommun? Snark.
Högerextrem styrning av public service? Än sen då, den har ju varit extremvänster tidigare!
Straffa journalister som är ”partiska”? Hur ska vi annars få bukt med PK-propagandan?
Det finns en allmän idé om att detta mest är sverigedemokratiska testballonger, att de här förslagen aldrig kan gå igenom på riktigt. Låt mig berätta att det finns en relativt stor reserv med väljare i Sverige som då och då hör av sig mejlledes och förklarar att när ”de” tagit över kommer ”vi”, journalisterna, att få vad vi förtjänar.
I veckan åkte Jimmie Åkesson till den grekisk-turkiska gränsen för förklara för nya flyktingar att ”Sverige är fullt”. Flygbladen han delade ut var undertecknade ”Svenska folket och Sverigedemokraterna”. Att man talar för ett helt folk är en vanlig hallucination inom den sekterism som Åkesson och hans parti kommer ifrån. De kanske största offren för detta är Sveriges äldre, som ofta själva saknar en röst i offentligheten men konstant används som slagträ mot flyktingar när det pratas budgetutrymme.
Det är tydligt att SD, i kraft av ett av landets största partier i opinionsmätningarna, är i full färd med att kränga av sig den pseudodemokratiska tvångströjan. Det är praktiskt för alla inblandade, eftersom vi får en tydligare bild av hur ett idealiskt sverigedemokratiskt samhälle ser ut.
Och av alla grupper lider jag mest med de som byggde det transparenta, stabila och progressiva Sverige och nu får ställa in sig på att checka ut från jordelivet medan den svenska demokratins grundbultar svajar.
PODD Därför hamnade Hörby i fokus efter maktskiftet
I dagens Aftonbladet Daily pratar vi om Hörby i Skåne där 25 höga chefer inom kommunen slutat sen Sverigedemokraterna tog över makten efter valet 2018. Peter Kadhammar, reporter och kolumnist på Aftonbladet är gäst.