En följare är aldrig en vän

Margaux Dietz i dokumentären.

I ett avsnitt av Simpsons som kretsar kring Alla hjärtans dag försöker den utstötta Ralph vinna Lisas kärlek genom att bjuda henne på clownen Krustys tjugonioårsjubileum. 

Till Lisas skräck kommer Krusty fram och frågar i direktsänd teve om Lisa är Ralphs flickvän varpå Ralph svarar ja och att de ska gifta sig när de blir stora. 

Varpå. 

Lisa skriker högt så att den animerade tungan fladdrar i lokalen. Hon gillar inte Ralph. Hon har aldrig gillat Ralph. Hon gav honom bara ett Alla hjärtans dag-kort för att ingen annan gav honom ett. Skriker Lisa. 

Varpå. 

Bart spelar upp scenen för Lisa senare den kvällen. Han spolar tillbaka och spelar upp scenen i slowmotion. 

”Man ser exakt på sekunden när hans hjärta går i bitar”, säger Bart. 

 

Dagen före julafton publicerades dokumentären ”Kan vi förlåta Margaux?” På SVT Play. 

Svaret hänger i luften, många undrar vilka ”vi” är i frågeställningen, ännu fler undrar om vi kan förlåta SVT. 

Dokumentären är obegriplig på så många sätt och skribenter överallt har sablat ner den på så många sätt. Fel har de inte. 

Margaux stora misstag var att förväxla följarna med vänner. En följare är aldrig en vän, en följare älskar dig inte villkorslöst så som en vän måste göra. En följare kan när som helst gå vidare eller hugga dig i ryggen med den vanligt förekommande formuleringen ”Jag brukar gilla dig, men”

Margaux sitter i sin värld av mjuk pastell och padel och tror att social kärlek är beständig. Men det som har byggt upp henne kan också riva ner henne, och som det rev.

 

Rev rimmar på drev och till skillnad från äldre politiker eller andra makthavare så hade hon inte garden uppe. Hon var ju bland vänner. 

Nu sitter hon ensam i sin värld av vit vindsvåning och lyssnar på sin bortgångna mormors vinylskivor för effekt. 

Jag har inga problem med att tycka synd om Margaux eftersom det är möjligt att tycka synd om flera människor på samma gång. Det finns dock en person i detta drama som jag inte ömkar. Tur då att hon gör det så bra själv. 

Halvvägs in i dokumentären kommer Margaux mamma Eveline förbi. Hon ska följa med sin dotter till advokaten eftersom Margaux är misstänkt för brott. 

Du har levt fem år i en bubbla som spruckit och genomlevt ett drev som skulle knäcka en genomsnittlig minister. Dina kunder har lämnat, du har blivit anmäld till det sociala och världen som du kände den är hej då. Enter alla moders moder: mamma. 

Nu står de i den vita hallen i sina beiga kappor och diskuterar färdmedel. Margaux vill ta tunnelbanan, mamman vill ta en taxi. 

Margaux säger: Det har gått så pass lång tid att det inte känns jobbigt att gå ut längre. 

Margaux mamma säger: Jag kan fortfarande känna så där … Framförallt när vi går ut tillsammans, ”Där är de där.”

Vem bryr sig om vad du känner? Du ska hålla huvudet högt och råda din dotter att göra likadant. Du är mamman. You had one job. 

Om man spelar upp scenen i slowmotion så ser man på sekunden när Margaux hjärta går i bitar.

Så min fråga är: 

Kan vi förlåta Margaux Dietz mamma?

Följ ämnen i artikeln