Långt ifrån självklart att Sture Bergwall ska ha skadestånd
Bör staten verkligen ge Sture Bergwall 15 miljoner i skadestånd?
Det är sannerligen inte självklart.
I fredags lämnade Sture Bergwall genom sitt juridiska ombud Angelica Rigborn in sitt skadeståndsanspråk till Justitiekanslern.
Mannen som slutade ljuga begär 15 miljoner i ersättning för sveda och värk, det hittills största största krav från en enskild person som har förekommit.
Hur högt skadestånd en person som med betydande energi bidragit till sin situation går att diskutera ur såväl juridiska som moraliska aspekter, men låt mig börja med att rekapitulera berättelsen om Sture Bergwall.
I mitten på 1990-talet började han erkänna mord. Han var vid denna tid inskriven på Säters sjukhus efter att några år tidigare dömts för bankrån och tagande av gisslan.
Bergwall, som då hette Thomas Quick, erkände sammanlagt ett 30-tal mord och dömdes mellan 1994 och 2001 för åtta av dem.
I en dokumentär gjord av journalisten Hannes Råstam tog Bergwall tillbaka sina erkännanden. Nya förundersökningar inleddes, bevisningen föll ihop fullständigt och inom några år hade han friats för morden.
Ytterligare ett kapitel i denna märkliga berättelse skrevs då han i april 2015 släpptes ut från den psykiatriska öppenvården och efter 24 år på institution åter var en fri man.
Så då till frågan om skadeståndet. Sant är att Bergwall har utsatts för ett oerhört övergrepp av staten. Åtta mord är inte småsaker. Det har även visat sig att polis och åklagare manipulerade bevisningen, vilket onekligen är en försvårande omständighet.
Att Bergwall för resten av sitt liv kommer att vara en kändis på ett mindre roligt sätt bör också tas in i beräkningen.
Men till saken hör även att i varje fall några av morden sannolikt varit uppklarade om situationen varit annorlunda.
Och personer som har ljugit sig till fällande domar ska inte ha ersättning. Jag är av åsikten att de får skylla sig själva.
Men det finns undantag. Som exempelvis Samir, som 15 år gammal dömdes till sluten rättspsykiatrisk vård för ett mord han falskeligen erkänt.
Likheten med fallet Quick är uppenbar. Men det finns också viktiga skillnader. Samir var ett barn som av sin våldsamme far tvingades ta på sig ett brott han inte hade begått. Ett erkännande som var så ihåligt att utredare på ett tidigt stadium borde ha genomskådat det.
Dessutom tog Samir några år senare tillbaka sitt erkännande, men ingen lyssnade på honom. Upprättelse fick han först 2016, sedan Aftonbladets reporter Anders Johansson granskat fallet.
Frågan om Bergwall ska ha ersättning eller inte kan nog bli juridiskt knepig. Han satt ju på rättspsykiatrisk klinik eftersom han bedömdes vara psykiskt sjuk. Hur mycket förstod han av sina erkännanden? Borde han ha insett konsekvenserna av sitt agerande? JK har onekligen ett och annat att fundera på.
Mitt tips är att han kommer att få skadestånd. Men att det prutas ganska rejält med hänvisning till hans ansenliga insats i arbetet med att få sig själv dömd.
Ännu en aspekt i sammanhanget är att Samir inte fått en krona av JK. Fallet hade nämligen varit preskriberat i 21 år då han vände sig till staten och krävde tre miljoner.
Det är inget fel på beslutet. Lagen ser ut som den gör. Icke desto mindre är situationen absurd. För det var ju först i och med att Samir förra året fick upprättelse som han i praktiken hade en möjlighet att begära skadestånd.
Det vore stötande om miljonerna trillar över Bergwall och Samir inte får ett öre. Men det finns en lösning. Ex gratia, "av nåd". Regeringen kan visa humanitär hänsyn och ge honom ersättning. En möjlighet som regeringen borde utnyttja.