Nya Metoo-debatten missar det viktigaste

Metoo ägde inte bara rum på tidningsredaktioner och i domstolar, skriver Johanna Frändén.

Ni har noterat sensommarens småputtriga debatt på kultursidorna: Metoo – framgång eller kvinnofälla?

Knappt tre år efter att uppropet mot sexuella övergrepp skalv över hela världen har diskussionen om dess eftermäle blommat upp. Det sammanfaller med att flera av 2017-höstens tyngsta röster kommit ut med böcker som avhandlar tiden som satte en massa etablerade regler ur spel.

Vad blev då arvet efter Metoo?

Ett upplagekrig mellan tidningar som tävlade i att hänga ut kända män med namn, i det egna fallet med förfärliga konsekvenser, menar Åsa Linderborg i sin ambitiösa dagboksvolym ”Året med 13 månader”. Att vi under några veckor tog alla kvinnliga vittnesmål för sanning och att svenska dagstidningar namnpublicerade anklagelseakter av ren skvallerkaraktär, i strid med varje pressetisk kod.

Lena Andersson krokar i och skriver i Dagens Nyheter att Metoo innebar ”ett oerhört bakslag, allt från dess särartsmässiga tankestruktur till dess vanvettiga medielogik”.

Idén att kvinnor som utsatts för, eller upplever sig ha utsatts för, sexuella övergrepp inte kan förväntas bete sig rationellt (det vill säga: säkra bevis på platsen för våldtäkten och genast bege sig till närmaste polisstation) är onekligen en av utmaningarna för rättsstaten post Metoo.

Detta är många journalisters och intellektuellas favoritspaning i ämnet, att lynchjustis och offerkofta-feminism satte juridiken och mediernas regelverk ur spel.

Ergo: Metoo blev något djupt problematiskt.

Jag högaktar alla som orkar komma med invändningar under en pågående massmedial psykos. Metoo var sannerligen det under några veckor. Men att detta skulle vara det dominerande eftermälet? Att de snåriga juridiska gränsdragningarna mellan våldtäkt och vivörliv skulle vara det enda vi har kvar tre år senare?

Jag köper inte det. Och jag känner mig frestad att fråga om de som förfäktar den här historieskrivningen pratade med några så kallade vanliga människor under den här tiden.

Det var inte direkt svårt att göra, för Metoo var största samtalsämne också utanför pressen. Själv befann jag mig vid ett tillfälle på en middag med en handfull 30-åriga killar som brukar prata om fotboll och hockey, men som nu avhandlade sina erfarenheter av förförelse och fylleragg: Gick jag för långt där? Kan den här tjejen ha tagit illa upp av att jag tjatade? Borde man sluta att skicka dickpics?

Ingen av de här frågeställningarna hade kommit upp utan Metoo. Ingen av de tusentals trygghetsenkäter som skickades ut på arbetsplatser runtom i världen heller. Och förstås inte merparten av de länge skambelagda vittnesmål som delades mellan kvinnor under ett par månader hösten och vintern 2017. Serieförbrytare i Hollywood, inom idrottsvärlden, på svenska mediebolag hade kunnat fortsätta att förgripa sig på anställda och adepter.

Det är trist att inte precis alla kvinnor klarade av att hålla sig på rätt sida om rimligheten och lagen och att obekräftade anklagelser flög mellan stora konton på sociala medier. Det är oförlåtligt att dagstidningar kastade ut odömda kända män till vargarna. Men några enstaka felsteg sätter faktiskt inte hela rörelsen, upplysningsarbetet, frigörelseprojektet, i skuggan. Inte ens när det är medierna själva som står för dem. För Metoo ägde inte bara rum på tidningsredaktioner och i domstolar.

Och förlåt mig om jag låter som en halleluja-feminist – jag är lika luttrad inför lågheten hos kvinnokollektivet som manskollektivet – men hade det faktum att tusentals hockeykillar världen över satte sig ned och diskuterade eventuella sexuella övertramp inget värde?