Klart man handlar fast fashion – vad är ens alternativet?

Det är klart man handlar på H&M. Att välja bort det, det är ju som att vara för fin för kranvatten.

Självklart är det dit man springer när ens t-shirts faktiskt blivit för solkiga eller barnen klippt sönder underlakanen igen. Det är ju en institution, lika mycket en del av den svenska samhällsväven som en bister iranier på Folktandvården eller en Gud-fri vigsel i Svenska kyrkan.

Samtidigt vet jag ju egentligen hur det är, det gör vi ju alla. Jag läser Aftonbladets reportage från modefabrikerna i Bangladesh och märker att jag blir, om inte upplyft, så faktiskt inte särskilt förvånad. Att vår nationalklenods underleverantörer gör olagliga utsläpp av giftigt vatten som dödar hela floder, att arbetarna blir supersjuka av de långa timmarna med kemikalierna och att den lokala matproduktionen förstörs av fabrikerna är ungefär vad jag hade förväntat mig, märker jag när jag läser.

Ändå går vi dit, såklart vi gör. H&M-butikerna är numera dessutom fyllda av gröna lappar och visdomar om sustainability, inredningen är oftast naturfärgad och trären och polyestern återvunnen, i alla fall ibland.

Det är klart man handlar på H&M. Att välja bort det, det är ju som att vara för fin för kranvatten, skriver Anna Björklund.

H&M hävdar att vartenda av deras plagg är producerat hållbart, med respekt för människor och miljö. De använder visserligen ingen av de officiella miljömärkningarna, men kommunikationen vill säga att här, här går det i alla fall åt rätt håll!

Löftena klingar falskt, men vi tar dem i hand. Som en bedragen hustru välkomnar vi dem tillbaka gång på gång, för vad är egentligen alternativet? De är kanske inte perfekta, men vem är det? Tvivlet räcker för att hålla oss, kunderna, kvar, för att de hårda sanningarna ska kunna skjutas åt sidan ett tag till.

Liberala ekonomiska teorier har varit bra på att stödja vårt tvivel. Det andra kallar slavarbete är egentligen bra, har en viss sorts killar älskat att berätta på fest, och haft forskning att citera om någon protesterat. Ja, även barnarbetare ska egentligen vara tacksamma, har de kunnat säga, för den globala handeln har bevisad korrelation med ökat välstånd i världen. Arbetare på sweatshops i bortre Asien jobbade på så vis inte bara för sin egen överlevnad, utan för nästa generations chanser till demokrati, utbildning och frihet.

Argumenten har hållit västvärldens politiker borta från att lägga sig i villkoren i tillverkningsindustrin. Billigt skit är inte bara kul att köpa, utan i förlängningen en god gärning! Det har varit den liberala övertygelsen, det som gjort att den billiga produktionen numera är förutsättningen för vinsten i många av våra storbolag.

Utlopp från textilfabrik i Savar i Dhaka.

Frågan är om samma sak fortfarande gäller, när miljön är offret. Några generationer av människor som lever i misär och dör för tidigt, det kunde man ta, uppenbarligen. Men uttorkning av sjöar och utrotning av djurliv, vilken ekonomisk teori stödjer företagen i detta?

Aralsjön är ett klassiskt exempel. Bomullsplantagerna och klädtillverkningen i Uzbekistan tömde en av världens största insjöar på vatten, och det som hände var inte bara trist för lokalbefolkningen, vars fiskrika försörjningskälla byttes ut mot sandstormar och giftmoln. Det har även påverkat klimatet, eftersom vattnet mildrade årstiderna. Utan det blir vädret extremare, vintrarna bistrare och somrarna outhärdligt heta. Ett bidrag till ett problem som inte bara är lokalt, utan faktiskt berör även oss.

Men det är klart att man fortfarande handlar fast fashion. Man vill ju inte verka förmer, och vad är ens alternativet?