Är det dags att införa kvinnouniform?

En tröttsam ”debatt” har rasat de senaste dagarna. Ämnet? Vad folk har på sig.

Ibland funderar jag på vad jag ska ha på mig vid ett eventuellt tv-framträdande i antingen morgonsoffa eller talkshow.

Jag klär på och av mig, scannar minnet efter drömköp och tänker att en makeupartist skulle fixa det ultimata sminket. Mycket mascara, lätt solkysst hud och fejkat naturliga läppar. Håret i halvrufsig uppsättning. Tänk snygg fransyska korsad med amerikansk journalist i vit herrskorta och raybans. Fast kläderna ska vara av svensk design och en kollektion före den som finns i butik.

Nu har det hittills aldrig varit aktuellt, men om det blir det så vet jag i alla fall hur jag vill se ut. För det där med utseende är väldigt viktigt om du är kvinna och vill att någon ska lyssna på dig.

Se bara på den så kallade debatten i slutet av förra veckan. Den här gången var det kvinnliga sportjournalister som kritiserades - det var för mycket kortkort, höga klackar och blont långt hår bland experterna i EM-studion. För mycket styling, till skillnad mot de manliga sportjournalisterna i sina gråa kostymer och skägg.

I en omdiskuterad krönika ifrågasätter Cecilia Giertta vem som egentligen bestämmer vad sportjournalisterna i tv ska ha på sig och att kvinnliga expertkommentatorer inte tillåts vara journalister - utan modedockor.

Något som lett till diskussioner i sociala medier och uppföljande krönikor. En debatt som fick TV4:s programledare Jenny Alversjö att på söndagsmorgonen, med fotbollsexperten Anna Brolin som gäst, svara på kritiken genom att dra upp sitt byxben och blotta texten: ”Jag klär mig som jag VILL”.

För det som borde vara en icke-fråga är i stället något som hela tiden aktualiseras.

Se bara på den här våren och sommaren: först en kvinna i maktposition som inte borstade håret ordentligt, sedan kvinnliga experter som borstade håret för mycket och därför nästintill omyndigförklarades genom påhittet att de troligen inte har något att själva säga till om utan bara låter sig kläs.

Det är sedan gammalt att kvinnor inte bedöms på samma sätt som män och att manlig stil är norm - så hur kan vi kvinnor ens komma på tanken att våga sticka ut och samtidigt räkna med att bli tagna på allvar? Antingen är vi för snygga, för fula eller för intetsägande.

Att påhoppen dessutom kommit från kvinnor (som sen glatt hejats på av diverse män) gör det ännu tråkigare. Det blir som någon märklig form av omvänd feminism som landar helt åt helsike fel.

Kanske vore den bästa lösningen om alla offentliga personer bara klädde sig i någon typ av tv-uniform. Jag tänker mig något strikt och välstruket, lite åt det nordkoreanska hållet?

Antingen det eller så bestämmer vi oss för att i stället fokusera på vad folk faktiskt säger och skippar att kommentera utseenden. Jag är ganska så säker på att den som känner sig bekväm i sina kläder är den som presterar allra bäst - oavsett om det är i en röd kortkort klänning eller i en beige lättskrynklad kavaj.

Kasta vatten

Kissande hundar och varm sol är ingen angenäm kombination. Men i Spanien har hundägare en smart lösning på det illaluktande problemet: genom att simpelt ta med en vattenflaska och spä ut jyckens pöl. Det blir mitt sommartips till svenska hundägare.

Kasta ej vatten

Det är inte bara hundar som kissar var helst de känner för det. I en undersökning gjord av onlineresebyrån eBeach om svenskars semestervanor svarar 28 procent att de kissar i poolen. Jag fattar om ni kissar i havet på grund av toalettbrist, men i poolen?! Lär er knipa och slå knut.

Följ ämnen i artikeln