Svenska Akademien är som en tjatig tv-såpa

Svenska Akademien, arkivbild.

I början var det roligt med bråken i Akademien, verklighetens såpoperor brukar vara underhållande, särskilt när de rymmer intriger, pengar, förräderi, knivar i ryggar, högfärd och smällande dörrar.

Men efter ett tag blir det tjatigt, precis som såporna på tv. Vi vet att Horace säger saker som hela nationen förväntas förfasa sig över. Vi vet att Kulturprofilen var Ond och en snyltare på Akademiens renommé. Vi vet att Sara Danius är dämpat värdig, hon bär sitt offer med högburet huvud, en kompetent Qvinna som försökte göra sin plikt – och se hur det gick!

Runt spektaklet flaxar Horaces förbittrade ex, svartklädd som Magica de Hex och till tonerna av opera svingar hon sitt trollspö med förbannelser och klagomål mot ex-maken och institutionen han är så lycklig att få tillhöra.

En massa kulturredaktörer fjantar omkring likt kommentatorer på fotbollsmatch. De är bekymrade, ack så bekymrade! Vad sker med det svenska kulturlivet? Nationens anseende!

Det säger en hel del om tidsandan. Den gammaldags vördnaden för överheten är tillbaka. På Akademiens högtidssammankomst 20 december kröker de så kallade snillena bokstavligen ryggen för kungahuset. Högtidsdräkt är påbjuden.

Kanske har vördnaden aldrig varit borta. Men under en period märktes den inte, underdånigheten var inte officiellt ideal.

Underdånighet dansar foxtrot med finhet. Ungefär vart tionde år uppstår i den globaliserade ekonomin en börsbubbla då en massa människor tjänar plötsliga förmögenheter och vill ta steget upp i den förnäma och traditionstyngda världen: samla på konst, äta med kniv och gaffel, köra Bentley och så vidare.

Svenska Akademien tillhörde finhetens överbyggnad. Den har utmålats som garant för att det skrivs böcker och forskas om litteratur i vårt land. ”Snille och smak”. Men nästan alla våra stora författare har ju stått utanför och inte ens varit vänner till De aderton som nu är Tredderton, i realiteten ännu färre.

Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Lars Gustafsson, Sven Lindqvist, Jan Myrdal, PO Enquist. Listan kan göras lång.

De skrev epokgörande litteratur utan att ha med Akademien att göra utom kanske ett stipendium då och då. Pengarna var säkert välkomna men de hade skrivit i alla fall.

Nu sprängs finheten framför våra ögon. Det blir intressant att se vad det får för betydelse för litteraturen och klimatet i vårt land.