SD-ledningen spelar ett högt spel

Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson spelar ett mycket högt spel.

I kalkylen ingår inte förlust.

Men det kan bli resultatet.

Skyttegravskriget i Sverigedemokraterna blir blodigare för varje timme.

Camilla Jonasson, som i valrörelsen uppträdde tillsammans med SD-ledaren Jimmie Åkesson i partiets valfilm, skriver nu på sin blogg om partiledningens ”vidriga maktfullkomlighet”. Hon är vice ordförande i SDU i Dalarna.

Och Adam Berg, suppleant i SDU:s förbundsstyrelse, uttrycker sig lite annorlunda. Han anser att ledningen ”drivs av sjuklig paranoia”.

Det var några exempel på upptrappningen av konflikten mellan moderpartiet och det mer radikala, i all fall i orden, ungdomsförbundet.

Kan vinna – eller förlora

Partiledningen, med Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson i spetsen, har valt att möta de upproriska ungdomarna med kallt stål. Ett 20-tal medlemmar hotas av uteslutning, bland andra SDU-topparna Gustav Kasselstrand, ordförande, och William Hahne, vice ordförande.

Det är att spela ett mycket högt spel. Partiledningen kan vinna - eller förlora.

En vinst för partiledningen innebär att upproret kväses utan större medlemsförluster. Att partiet inte tappar väsentligt fler medlemmar än de som utesluts. Och att krisen blir relativt begränsad i tid.

Kan bli rivaler

En förlust innebär att partiet tappar väljare, medlemmar och att det bildas ett nytt, rivaliserande parti på Sverigedemokraternas högerflank.

Det är ingen utopi, det har hänt många gånger tidigare att medlemmar som inte tyckt att det parti de en gång i tiden gick med i inte längre är så renlärigt som det borde vara. Missnöjda har de startat ett nytt.

De nybildade partierna brukar sällan bli särskilt långlivade. Men under den tid de lever skadar de självfallet det gamla partiet. Det är ju en del av drivkraften för det nya partiet, att kritisera avfällingen från den sanna vägen.

Trots risken för förlust har partiledningen gjort ett korrekt val. Att stillatigande betrakta ungtupparnas allt vildsintare påhopp hade undergrävt trovärdigheten för partiledningen.

Slåss för att accepteras

Skälen är framför allt tre. För det första deklarerade Jimmie Åkesson hösten 2012 nolltolerans mot rasism och extremism.

Om orden har någon innebörd måste ledningen ta i med hårdhandskarna mot just personer som ger uttryck för antingen rasism eller extremism.

För det andra vill SD vara ett stort parti. Då kan inte högerradikala SDU:are lägga ut kursen för partiet. Då krävs en mjukare framtoning, den som Jimmie Åkesson jobbat med under sina tio år som partiledare. SD vill attrahera, inte stöta bort.

Ett tredje skäl är resten av det politiska landskapet. Sverigedemokraterna slåss som grizzlybjörnar för att accepteras av de andra partierna. Det går ganska bra på lokal nivå, på det nationella planet har framgångarna hittills uteblivit.

Men om det överhuvud taget ska vara möjligt i framtiden måste SD distansera sig från SDU. Som Mattias Karlsson påpekar har ungdomsförbundet ett principprogram där ordet demokrati inte nämns. Det är en brist som inte ens den mest tillmötesgående kan bortse ifrån.

Sverigedemokraternas ledning spelar alltså ett högt spel. Men de kunde knappast ha valt en annan linje.