”Maniske Ebbe var omöjlig att hejda”

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-29

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

På vintern och våren 1988 visste Ingvar Carlsson betydligt mer om vad den mystiske, för att inte säga mytiske, Ebbe Carlsson hade för sig i jakten på Olof Palmes mördare än vad den förre statsministern har tillstått i KU-förhör och i sina memoarer, publicerade femton år efter de dramatiska händelserna.

Den suveräna nonchalans inför lagar och rättsliga processer som den socialdemokratiska partitoppen visade i samband med Ebbe Carlsson-affären var en logisk konsekvens av socialdemokraternas långa maktinnehav som hade lett till sammanblandning av partiets och statens roller.

Detta är två huvudteser som journalisten Anders Isaksson driver i sin välskrivna och spännande bok ”Ebbe – mannen som blev en affär”.

Isakssons påståenden är intressanta och värda att diskutera. Det är inte otänkbart att han har rätt men det är inte heller säkert.

Vad Ingvar Carlsson visste vid vilken tid om Ebbe Carlssons teorier, göranden och låtanden som kretsade kring kurdspåret kombinerade med föregivna underlåtenhetssynder från Säpos sida, vet bara Ingvar Carlsson själv samt de människor som informerade honom, varav två centrala nu är döda.

Personligen håller jag emellertid med Hans-Gunnar Axberger som i en recension i Svenska Dagbladet framhöll att Isaksson inte lyckas leda i bevis att statsministern kände till saker och ting tidigare än han själv har tillstått. En erfaren politiker som Ingvar Carlsson visste mycket väl vilka saker han skulle ta befattning med som statsminister och vilka inte, något som torde ha inneburit att han täppte till truten på ovälkomna informatörer: ”Kom inte till mig med det där, gå till rikspolischefen.”

När det gäller sammanblandningen mellan parti och stat kan Isakssons påstående knappast tillbakavisas i fråga om många framträdande aktörer inom socialdemokratin, bland dem just Carl Lidbom och Ebbe Carlsson. Men på statsminister

Ingvar Carlsson tycker jag inte att ett sådant påstående stämmer. Carlsson var noga med formalia och saknade böjelse för det maktfullkomliga. Carlsson hade i decennier en central roll i partiet just i tänkandet kring partiets roll och politikens domvärjo.

Jag köper inte riktigt Anders Isakssons tes att Ebbe Carlsson-affären var ett slags förlöpning i tangentens riktning inom ett parti och en partiledning som förlorat insikten om sin behörighets gränser för länge sedan. Möjligen inrymdes någon fix socialdemokratisk idé i en av affärens förutsättningar: sossarnas urgamla misstänksamhet mot Säpo. Men i övrigt menar jag att det var en serie exceptionella omständigheter som ledde ut i denna bitvis makabra historia.

Den första exceptionella omständigheten var förstås det olösta mordet på statsministern. Det låg i mördarjaktens natur att de politiska och polisiära instanserna närmade sig varandra och att irreguljära metoder frestade. Det andra exceptionella var omnipotensen hos länspolismästaren Hans Holmér som efter sitt avsked hittade nya vägar och maktinstrument att bruka: liraren Ebbe Carlsson och den självsvåldige Säpo-utredaren Carl Lidbom.

De intensiva inbördes bindningarna försvagades knappast av Ebbe Carlssons uppenbara förälskelse i Hans Holmér som både tillfredsställde den förstnämndes narcissistiska behov och föranledde avsevärd hängivenhet.

Så ska vi inte glömma att Sverige för första gången hade en justitieminister som inte var jurist och att rikspolischefen var nytillträdd och oförmögen att sortera ut sin position i förhållande till den ganska oförsynta påtryckartriangeln jag ovan beskrivit. Inte heller riksåklagaren tillhörde förvaltningens dynamiska elit.

Och sist men inte minst: på tröskeln till denna affär får Ebbe Carlsson veta att han är dödsdömd varvid han blir manisk och omöjlig att hejda. Var chans till odödlighet måste tas. Snacka om exceptionella ingredienser i en osedvanligt kryddstark soppa.

Yrsa Stenius

Följ ämnen i artikeln