Flera hundra unga män är förlorade

Yuusuf Warsame, 8, dog i en handgranatsattack på Dimvädersgatan i Göteborg.

När jag träffar henne har det gått en vecka sen hennes åttaåriga systerson sprängdes till döds av en handgranat i lägenheten i Göteborg. Det var mitt i natten och granaten träffade Yuusufs huvud när han låg och sov.

Bredvid honom i sängen låg hans mamma. På en madrass i samma rum hans kusin och moster som jag är hemma hos.

”Det bara small och så ramlade det ner saker från taket”, berättar hon.

”Jag såg att Yuusuf var död direkt, men hans mamma fattade inte det. Alla skrek.”

Nu bor hon med familjen på skyddad adress någonstans i Sverige.

Mellan 2010 och 2016 är facit 77 handgranatattacker i Sverige. I 55 fall sprängdes de. I 19 av 77 fall var syftet att skada eller döda personer. Det här är polisens siffror och som vanligt när det gäller statistik så blir det just bara siffror. Bakom dessa döljer sig Yuusuf som bara blev åtta år. Och den 60-årige mannen som plockade upp en handgranat från gatan i Vårby gård och sprängdes till döds.

Det började för några år sen, handgranaterna följde i princip med på köpet när automatvapen såldes från Balkan. Där vill alla bli av med sina granater som ligger och skräpar efter kriget.

I Sverige tar de kriminella emot.

”Handgranater används för att skrämmas”, förklarar en gängkriminell för mig.

Även om många skjuts ihjäl i hans krets, som igår ikväll i Rinkeby så säger han att senaste tiden har det blivit allt svårare att jaga folk med pistoler. De gömmer sig i lägenheter och är svåra måltavlor.

”Du vet, du får inte tag på honom. Då kastar du i stället in en handgranat i lägenheten. Du visar: det finns ingenstans du kan gömma dig. Eller så kastar du in en granat mot familjen för att skrämma dem. Det är ju ganska avskräckande att kasta en granat.”

Det finns också en praktisk aspekt, påpekar han:

”Du behöver inte vara där och fånga honom för att skjuta, utan du kan lägga en handgranat till exempel på bilen, och så när han kommer till bilen så sprängs det. Du riskerar inte att åka fast.”

Och när jag hör honom prata om att spränga och skjuta människor i samma tonfall som jag använder för att säga till ungarna att jag ska till Ica och köpa mjölk, då tänker jag att, var ska man börja för att ordna upp det här?

Och så tänker jag att den här unge mannen redan är förlorad. Möjligen kan väl polisen fånga honom, samla bevis och se till att han döms när han begår brott. Men det är också allt. Han kommer aldrig någonsin att ändra sitt sätt att tänka.

Problemet är att han inte är ensam. Det finns flera hundra, kanske tusen, likadana unga män runt om i landet.

I början av 2000-talet började jag rapportera om ungdomsbrottsligheten, våldet och gängen. Vart det barkade hän stod klart redan då. Det debatterades och rapporterades. Allt i offentligheten. Alla visste då, och vet nu. Därför är det provocerande yrvaket att höra folk förfasa sig och skrika fler poliser och strängare straff som enda lösning.

För jag tänker: vad hade hänt om man bearbetat den här unge mannen för 15 år sen, när han gick på lågstadiet?

Då kanske han åtminstone hade reagerat när jag argt berättar för honom om 8-årige Yuusuf som dog av handgranaten. Och frågar om han någon gång tänker på släktingarna till mannen som han själv sköt.

Bryr du dig inte att oskyldiga drabbas? Du har väl inte ett hjärta av sten?

Men han reagerar inte.

Bara rycker på axlarna och svarar:

”Det är bättre att hans mamma gråter, än min mamma.”