19 riksdagsmotioner om elsparkcyklar - men tyst om de hårdast drabbade

Elsparkcykel-eländet måste lösas, ropas det i 19 färska riksdagsmotioner.

Men inte med ett ord nämns buden, de som löper störst risk i trafikanarkin, de som kör runt mat till en lat medelklass dag ut och kväll in för småsmulor.

Under några veckor varje höst pågår den allmänna motionstiden, den period då riksdagsledamöterna ska legitimera sin existens, slåss för sin hembygd, profilera sig eller vad de nu kan tänkas ha för drivkrafter.

Dessa önskemål har inte sällan varit en källa till underhållning, som då en sverigedemokrat krävde hunddagis åt politiker, en socialdemokrat ville se ett förbud mot störande ljud och en moderat trumpetade att danskarna inte längre ska få suga upp sand från stränder.

Motionerna är också en barometer som mäter det offentliga samtalets lufttryck, de säger oss någonting om vår tid och vilka vi är.

Följaktligen handlar 19 av årets 4 150 inlagor om elsparkcyklar, dessa transportmedel som älskas och hatas och som enligt vissa är en frihetsreform och som enligt andra är vulgärt skräp som förstör gatubilden.

Men så speglas också motionärernas budskap i deras ideologiska tillhörighet.

Vi talar om en ”mobilitetsrevolution”, piper en nyliberal centerpartist förtjust och kräver sedan upphandling för att motverka att fordonen ligger i drivor.

”Möjligheten att påverka var elsparkcyklar kan framföras bör regleras”, muttrar en liberal i den pålitliga folkpartistiska tradition där Systembolaget är heligt och biståndet är en procent av BNP.

Och en betongsosse av det gamla slaget kräver inte mindre än tre olika förbud mot detta moderna helvete.

Den enda överraskningen jag hittar är moderaten som vill se en extra skatt, men så är det ju inte längre någon ordning på högern, därifrån kommer numera det ena utspelet efter det andra om ökad makt för staten och mindre frihet för individen.

Någonting väsentligt saknas dock.

Nämligen omsorg om alla dessa bud som oupphörligen susar runt i våra städer med mat från krogar och mjölk från Ica och kondomer till dem som ska pippa, som Foodora lockar med i sin nya reklamdrive.

Flera av politikerna nämner i och för sig att människor har skadats och till och med dött i olyckor, men det är gångtrafikanter och marodörerna de bekymrar sig över.

Statistik över hur vanligt det är att buden gör illa sig saknas, arbetsgivarna anser fiffigt nog att deras "frilansare" själva ska rapportera olyckor, men det är ingen orimlig tanke att de som använder elsparkcyklarna mest också är dem som råkar värst ut.

Sajten Dagens ETC har i dagarna publicerat en ambitiös granskning av hur dessa gigekonomins proletärer har det på jobbet.

Reportern Eigil Söderin har träffat Amir, som under en matleverans blev påkörd och med elakartade benbrott blev sängliggande i ett halvår utan att få en krona från uppdragsgivaren.

Och så har vi Ivan. Pressad av krav på punktlighet stapplade han vidare mot en kund till fots med en arm han inte kunde röra efter att ha väjt för ett barn som gick ut på gatan.

Så här går det att fortsätta i evigheter. Mörkertalet är stort, men Arbetsmiljöverket får varannan dag in en anmälan om ett bud som har skadats.

Möjligen finns det en förklaring till avsaknaden av politiskt intresse för denna yrkeskategori.

En omsorg om den stora medelklass som måste hållas på gott humör om val ska vinnas.

En medelklass som å ena sidan fnyser att elsparkcyklar förfular staden.

Och som å andra sidan är måttligt intresserad av hur de har det som utför de anmärkningsvärt billiga hemtransporter som de välmående har vant sig vid.