Sverige får finna sig i att ta emot utvisade terrorister
En egendomlig debatt har brutit ut om kvinnorna som har återvänt från IS.
Hade det verkligen varit bättre om de kommit tillbaka på ett sätt som Sverige inte har kontroll över?
UD har meddelat att det kurdiska självstyret i norra Syrien har utvisat de tre kvinnorna och deras ex barn, vilket sannolikt i strikt juridisk bemärkelse är en felaktig term att använda i sammanhanget, då endast en riktig stat kan utvisa människor.
Men vilket ord som är lämpligast är av underordnad betydelse. Kurderna har inte kunnat lagföra kvinnorna, tillräckliga bevis har saknats, i stället har de slängt ut dem ur Roj-lägret då de bedöms vara säkerhetsrisker.
Och med tanke på att det är svenska medborgare detta handlar om, så är sannolikheten stor att de förr eller senare hade dykt upp i Sverige.
Antalet länder som är beredda att ta emot människor som anslutit till terrorsekten IS är nämligen begränsat.
Nu är inte jag expert på nationell säkerhet, men jag tycker att det låter bättre att dessa kvinnor kommer hem under former som Säpo och polisen har kontroll över, än att de plötsligt slinker över gränsen en mörk natt och går under jorden.
Jag är för övrigt av åsikten att Sverige inte kan lämna svenska barn vind för våg i någon krigshärjad öken, men visst, humanitärt finlir av det slaget är överkurs i vår tid.
Alla håller inte med mig. Exempelvis Johan Forssell, moderaternas rättspolitiske talesperson, twittrade i går att ”för den som har anslutit sig till den här vedervärdiga terrorsekten är Sverige inte längre hemma”.
Upprördheten är begriplig, men Forssell är givetvis inte omedveten om att rikets grundlagar sätter stopp för populistiska politiker som får för sig att inte släppa in svenskar till deras hemland.
Moderaten upprepade denna talepunkt i olika varianter i en debatt i Aktuellt i går med inrikesminister Mikael Damberg.
Men nu är oppositionens jobb att vara just opposition och jag kan inte frigöra mig från misstanken att det hade varit Damberg som vevat om det var Forssell som suttit i regeringen.
Inrikesministern hummade och såg mest besvärad ut.
Och undra på det. För andra europeiska länder har det varit närmast självklart att hjälpa hem barn från det sönderfallna kalifatet, men i Sverige just nu är sådana projekt politiskt hopplösa.
Att ställa dessa kvinnor inför rätta, om de nu har gjort sig skyldiga till brott, även sympatisörer till vidriga mördarförband ska anses vara oskyldiga tills motsatsen är bevisad, blir inte lätt.
Praktiskt nog går det att fördela skuldbördan för denna situation jämnt mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, de två partier som abonnerar på taburetten på Justitiedepartementet.
Samröre med terrororganisationer är sedan en tid förbjudet. Och att delta i IS och liknande grupper ska också bli olagligt. Men det kräver ändringar i grundlagen och sådant tar tid.
Det går att anklaga regeringen för senfärdighet. Men de flesta av de cirka 300 personer som lämnade Sverige för att resa till Syrien och Irak gjorde det redan 2013 - 2014.
Redan Fredrik Reinfeldts ministär hade med andra ord behövt skruva i paragraferna för att polis och åklagare i dag skulle ha en vettig möjlighet att ställa återvändande terrorresenärer inför rätta, då Sverige dessbättre inte ägnar sig åt retroaktiv straffrättslagstiftning.
Nu finns förvisso verktyg. Åklagarmyndigheten har meddelat att två av kvinnorna är anhållna för krigsbrott. Kanske blir de häktade. Om några dagar vet vi.
Sannolikheten att utredningarna rinner ut i sanden är dock stor. Liknande förundersökningar mot fem andra kvinnor har redan lagts ner.
Ett problem i sammanhanget är att medan män som har anslutit sig till IS inte sällan skrutit om sina mord och andra förbrytelser i propagandafilmer, vilket har utgjort utomordentliga bevis, har kvinnorna ofta hållit sig i bakgrunden och skött hem och barn.
Omöjligt är det dock inte. Rättens kvarnar maler långsamt och de maler aldrig så långsamt som när förbrytelser i krig ska utredas.
Det händer fortfarande att tyska nazister ställs inför rätta för brott som begicks för 70 år sedan. Och i Stockholm pågår just nu en rättegång om ett förfärligt antal mord i ett fängelse i Iran på 1980-talet.
Men den sorgliga historien om de tre mammorna och de sex barnen är inte bara en fråga om straffrätten och dess inneboende begränsningar eller det hot som kvinnorna eventuellt utgör.
En sak är vi tvungna att acceptera:
Så länge Sverige kräver att andra länder ska ta emot brottslingar som utvisas, får vi också finna oss i att släppa in de svenska medborgare som skickas hit.