De kriminalpolitiska debatterna blir bara tröttare

Partiledardebatten om brott och straff i går kväll var en trött upprepning av en trött sammandrabbning i våras.

Det är hög tid att tänka i nya banor, SVT.

Att Agenda gång på gång återvänder till lag och ordning då partiledarna samlas i tv-huset på Gärdet för debatt är begripligt.

Larmande rubriker om återvändande IS-terrorister, mäns våld mot kvinnor och gängmord har bidragit till att detta politikområde börjat konkurrera med vården och skolan som det viktigaste för väljarna.

En utveckling som i sin tur har lett till att politikerna ägnat en onyttigt stor del av sin vakna tid det senaste året åt kriminalpolitiska utspel av mer eller mindre genomtänkt slag.

Således hade tv-tittarna goda möjligheter att förutse vad sammandrabbningen skulle utmynna i då de slog sig ner i soffan.

Och mycket riktigt. Ulf Kristersson ville avskaffa allt som kan misstänkas vara mjukt, Stefan Löfven tjatade i vanlig ordning om fler poliser och Jonas Sjöstedt försökte sig på den vanskliga balansgången att vara både anhängare av och motståndare till regeringens 34-punktsprogram mot gängkriminaliteten.

Att Ebba Bush Thor i en freudiansk felsägning som inte saknade underhållningsvärde plötsligt förfasade sig över 13-åringar som bränner biblar och att Jimmie Åkesson glömde bort att ge invandrarna skulden för brottsligheten var det enda som avvek från de förberedda fraserna.

Det vänligaste som går att säga om debatten är att den var något mindre usel än den som sändes i våras. Vilket möjligen beror på att Agenda den här gången även försökte få partiledarna att prata om brottsförebyggande insatser, ett lika viktigt som politiskt osexigt ämne.

En vilja att komplicera

Nu hade programledarna Anders Holmberg och Camilla Kvartoft förvisso fullt sjå att se till att debattörerna höll sig till ämnet. Liberalen Nyamko Sabuni började sväva ut om straffrabatt, Sjöstedt gav moderaterna i Göteborg skulden för allt elände i tillvaron och Åkesson kom plötsligt ihåg att allt är invandrarnas fel.

Men här fanns ändå en ansats till att bredda samtalet. Ett försök till att nå bortom det eviga idisslandet om straffskärpningar, anonyma vittnen och ungdomsrabatter. En vilja att komplicera, även om samtalet snabbt sjönk ihop och lade sig på tv-studions golv för att sova.

Nu är inte tv det optimala forumet för kvalificerad kriminalpolitisk debatt. Gängmord gör sig bättre än teoretiska samtal om huruvida det behövs en bred översyn över straffrättens bestämmelser eller ej.

Ett alternativ vore möjligen att låta partiledarna hålla varsitt inledande anförande där de får möjlighet att utveckla sitt partis syn på brott och straff.

Jag är inte säker på att någon skulle bli särskilt mycket klokare av det. Men jag är tämligen övertygad om att strängt taget vad som helst är bättre än att Agenda fortsätter att veva ett koncept som bara blir tröttare och tröttare.