Svårare ta ställning för det som ”skaver” på riktigt

Kristersson och Erdogan.

Erdogan har rätt att reagera på den osmakliga dockan, säger Tobias Billström och Ulf Kristersson.

Vem har påstått något annat? Varför skulle man begära att en antidemokrat respekterar de fri- och rättigheter som hans egen befolkning förnekas? 

Problemet är inte att Erdogan blir förbannad och visar det. Problemet är att vår regering inte instinktivt och helhjärtat försvarar den svenska yttrandefriheten. 

En lika stor provokation är att vänstern plötsligt håller högtidstal för den yttrandefrihet som man de senaste åren har ifrågasatt. 

 

Tidningen Flamman har utlyst en tecknartävling; den som gör den bästa satiren över Erdogan vinner 10 000 spänn. Yttrandefriheten går ut på att försvara ”det som skaver”, skriver tidningens chefredaktör Leonidas Aretakis. 

Jag tycker mycket om Leonidas Aretakis, men jag önskar att vänstern kunde hålla sådana här barrikadtal varje gång deras motståndare får ordet strypt.

Var fanns, för att ta ett exempel, vänstern under striden om Nya tiders monter på bokmässan 2017 och 2018? Svar: de flesta sällade sig till bojkottarna.

Vi som försvarade avgrundshögerns rätt att vara där – Jan Guillou, Göran Greider, jag och någon till, fler var vi inte – anklagades för att sakna ”antifascistisk ryggrad”. Vi fick höra att vi gick de blåbrunas ärenden, inte att vi stod upp för demokratin. 

 

Och så vidare. Listan på exempel kan göras hur lång som helst. 

Påfallande ofta vill vänsteraktivister stoppa vänsterintellektuella som tycker ”fel”. ”Trygga rum” handlar ju bara om att man inte orkar få sin egen uppfattning ifrågasatt. 

Det är lätt att försvara yttrandefriheten för den som tycker som man själv. Det är svårare att ta ställning för det som ”skaver” på riktigt. 

Det visade den skamliga upptakten till Folk & Försvar förra veckan. Rouzbeh Parsi på Utrikespolitiska Institutet var inte välkommen då han har ”fel” kunskap om de iranska mullornas inre liv. Arrangörerna hittade visserligen inga sakliga skäl att porta Parsi, men de orkade inte stå emot de ”demokrativänner” – den här gången var de liberaler – som ville annat. 

Detta fick Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl att stanna hemma. Hon visade sig ha just den ryggrad som många liberaler och vänstersinnade inbillar sig att de har. 

 

En gång offrade vänstern allt de hade för yttrandefriheten. I dag gör man vad man kan för att perforera den. Måtte Erdogans attacker få den unga vänstern att rannsaka sig själv. 

Kunde jag teckna skulle jag skicka in ett riktigt smaklöst bidrag till Flammans utmärkta tävling. Vann jag skulle jag bus bas skicka tio lakan till Riksföreningen Nej till Nato.