Det är roligare att jobba när man är pensionär
Vi kallar oss jobbonärer eller hybridpensionärer.
En populär livsform har flera namn.
Och forskning visar att vi pensionärer har roligare på jobbet.
Vad då, säger ni, pensionärer jobbar väl inte?
Jo, det gör vi.
Av alla 67-70 år är det 23 procent som tar ut pension och jobbar samtidigt. Det är en ny livsstil som breder ut sig.
Ett svep över jämnåriga bekanta visar att hälften är jobbonärer efter 65. Alla trivs utmärkt med det. En del kör på i samma bransch, andra har gått över till ett helt nytt yrke. Själv fortsatte jag som journalist men bytte från Expressen till Aftonbladet.
Ett forskningsprojekt vid Stockholms universitet, som Svenska Dagbladet skriver om, visar att jobbonärerna trivs bättre på jobbet än den ordinarie arbetsstyrkan.
Det är ju helt fantastiskt. En 65-plussare som enligt svensk tradition är passé som arbetskraft tycker det är mer kul att jobba än någonsin tidigare.
Varför?
En jobbonär behöver inte vara bunden av väckarklockan. Jag sätter mig hemma vid datorn klockan 9 på måndag morgon, ibland i pyjamas. Jag behöver inte pendla, inte åka till något kontor, inte redovisa närvaro för någon.
Jag bara sitter och jobbar i lugn och ro med totalt fokus på uppgiften. Det är underbart.
Jag slipper morgonböner, utvecklingssamtal, gråtande kolleger som vill ha min hjälp, enkäter om arbetsmiljön, fackklubbsmöten, kontorsintriger, småprat. Jag slipper buss nummer fyra.
All arbetstid går åt till kärnuppdraget, det jag är bäst på.
Toaletten är aldrig upptagen, jag behöver inte fika med människor jag inte valt själv, och jag äter lunch på gårdagens rester i lugn och ro, uppvärmda i min egen mikro.
Bara att slippa använda samma mikro som en massa andra människor är helt klart värt en viss standardsänkning som pensionär.
Då kan man ju fråga sig om jag inte lika gärna kunde varit frilans, i stället för anställd, under mina ordinarie arbetsår. Eller om inte pandemins hemmajobbande löst problemet.
Men det är pensionen, som tickar in varje månad, som är orsaken till jobbonärens underbara känsla av frihet och arbetstillfredställelse.
Även om pensionen inte räcker till, utan man behöver jobba dessutom, så ger den en grundtrygghet.
En frilans är ständigt rädd för att inte få in tillräckligt med pengar. Den vet att tjänstepension saknas och att det kan bli ordentligt knapert med pengar på äldre dar.
Jobbonären har redan sitt på det torra. Det gör att jag kan välja vad jag vill jobba med, och hur mycket. Jag skriver bara om det jag själv har lust med. Ingen piska viner.
Det finns inte längre någon arbetsledning som har makt över jobbonären. Gnället på chefen är borta. Är man missnöjd går man vidare till ett nytt ställe där man blir uppskattad - eller så struntar man i det och blir pensionär på riktigt.
Jobbonärernas arbetsglädje skickar ett provocerande budskap till arbetsgivarna.
Varför gör ni inte mer för att skapa i alla fall något av den här härliga känslan även för era yngre medarbetare?
Aftonbladet skriver om Irene, 78, som cyklar till jobbet varje dag. Hon arbetar 88 procent som hemvårdare i Lunds kommun. ”Jag får så mycket tillbaka, mitt jobb betyder så mycket för mig”, säger hon.
SvD skriver om Ulla, som jobbade till 80 som biomedicinsk analytiker, och hennes make Torbjörn som fortsatte som ingenjör till 75. ”Det var den här känslan att jag är här helt frivilligt”, säger Torbjörn.
Enligt forskningsrapporten ”Working pensioners in Europe” är Sverige det land där det finns flest jobbonärer. En avgörande fråga är om det är tillåtet eller inte att jobba och ta ut pension samtidigt.