Ett barn har mördats och alla letar efter någon att skylla på
En 12-årig flicka har mördats och den smutsiga jakten på syndabockar är i vanlig ordning inledd.
Och vid bensinmacken där skotten föll växer högarna med blommor och unga människor håller om varandra och gråter tyst och frågor ställs som troligen aldrig kommer att besvaras.
Det är måndag eftermiddag, helgens högsommarvärme har släppt något och mannen i svart i utkanten av folksamlingen ser ut att spela i något rockband som inte var bra ens då det någon gång i forntiden fick vara med i tv.
Han heter Dag Ahlse, är centerpartistiskt kommunalråd i Botkyrka – ”En mittenkoalition har tagit över efter 25 års vänsterstyre” – och kliar sig fundersamt i det gråsprängda skägget.
– Det som har hänt är bedrövligt. Och det är bedrövligt att se hur vissa omedelbart gjorde politik av tragedin.
I en kommun där 59 procent av invånarna har utländsk bakgrund behöver man inte vara professor i statsvetenskap för att förstå hur exempelvis de lokala Sverigedemokraterna spinner dödskjutningen.
Kommunalrådet tar upp mobilen och visar ett inlägg på Facebook som en moderat i Botkyrka har skrivit. Någonting om att det krävs ett omtag i kriminalpolitiken och att Sverige måste bli tryggare.
Samma ord som Johan Forsell, Moderaternas rättspolitiske talesperson, använde på Twitter i går.
Har de rätt? Kanske, men innan vi vet vad som ligger bakom mordet är det inte en helt enkel uppgift att med trovärdighet hävda att brottet hade gått att undvika om vi bara hade gjort si eller så i det förflutna.
Morgan Johansson imponerar å andra sidan inte heller. Justitieministern har det de senaste dagarna varit i princip tyst, även om han inte kunde hålla sig från att i sociala medier uppmärksamma att polisen lyckats kyla ner gängen i Malmö. Först sent i går eftermiddag gav han kommentarer.
Och ledarskribenter och krönikörer stämmer in i den vanliga kören om fler poliser och hårdare tag.
Bortglömt är att Botkyrka redan har fått fler poliser och inlett ett hyllat projekt med tajtare kontakt mellan ordningsmakten och skola och socialtjänst.
– Det är så här arbetet ska bedrivas! slog inrikesminister Mikael Damberg fast då han med reportrar och fotografer i släptåg besökte kommunens polisstation för ett drygt år sedan.
Kommunalråd Ahlse fingrar än en gång i skägget. Han pratar om det där långsiktiga arbetet som så få numera har tålamod nog att ens tänka på. Bryta segregationen. Satsa på skolorna. Han pekar bort mot McDonald’s.
– Det är öppet dygnet runt. Där hänger ungdomar på kvällarna. Vi måste satsa på fritidsgårdar.
Det krävs en gnutta politiskt mod nuförtiden att ens nämna ordet fritidsgård. Det är det säkraste sättet att bli utskrattad av allt från betongsossarna som blev batongsossar till fiskmåshögern.
Men vem vet, kanske har kommunalrådet rätt. Kanske behövs även mjuka satsningar.
Under tiden fortsätter den febriga jakten i sociala medier på någon att korsfästa.
Det gapas om att regeringen bär skulden. Det gapas om att Alliansen för inte särskilt länge sedan hade makten i åtta år utan att få bukt med den grova brottsligheten.
Det skylls i vanlig ordning på pressen. (Sant är att det i den tidiga rapporteringen om mordet fanns uppgifter om att det var en ung kvinna som blivit skjuten. Men det var innan polisen gick ut med flickans ålder).
Poliserna är antingen för få eller för dåliga, allt ligger i betraktarens bekväma öga.
I kloakerna och undervegetationen drar sig förfärande många inte ens från att ge sig på två föräldrar som just har förlorat sitt barn. Vad gjorde egentligen en 12-åring ute ensam så där sent på natten?
Möjligen är vår tid för enfaldig för att någon ens ska komma på tanken att ge mördaren skulden.