Därför ingriper ingen för att stoppa dödandet
När jag ser bilderna från Myanmar på hur militären urskiljningslöst skjuter skarpt mot civila så är det svårt att hålla tillbaka vreden.
Plötsligt känns Olof Palmes ord ”dessa satans mördare” högaktuella igen.
Omvärlden har en formell skyldighet att ingripa. Här är förklaringen till varför den ändå inte gör det.
Militären firade i helgen "de väpnade styrkornas dag" genom att i förväg meddela att civila som vågade sig ut på gatorna för att protestera skulle riskera att bli skjutna i huvudet, även bakifrån. Ett sätt att försöka skrämma människor att stanna hemma.
När folk ändå vågade sig ut gå gatorna i storstäder som Yangon och Mandalay för att stödja demokratirevolten svarade militären med att slumpmässigt skjuta mot människor. 120 uppges ha dödats, inklusive barn.
Rena avrättningar av oskyldiga civila.
Allt de modiga invånarna i Myanmar kräver är att militären ska återupprätta det lilla embryo till demokrati som fanns i landet under fem år innan militärkuppen den 1 februari.
Men militären verkar ha bestämt sig för att även en Aung San Suu Kyi. ledare för demokratirörelsen, försedd med bojor är för farlig för att tillåtas fortsätta. Militären var redan garanterade ett avgörande inflytande men det räcker inte.
Samma vrede många av oss känner i dag fick Sveriges mördade statsminister Olof Palme att på 70-talet använda en hel räcka kontroversiella kraftuttryck för att fördöma förtryckarregimers brott. Allt från "dessa satans mördare" om Francoregimen i Spanien till "diktaturens kreatur" om kommunistregimen i Tjeckoslovakien.
Båda passar väldigt bra in även på mördargeneralerna i Mynamar.
Dagens världsledare använder inte lika färgstarka uttryck men fördömandena av militärens brutala metoder för att stoppa protesterna är i det närmaste unisona.
Men precis som med Palmes ord så räcker de inte särskilt långt för att stoppa mördandet.
Skyldighet ingripa
Inte heller EU:s och USA:s ekonomiska sanktioner mot militärjuntan och deras företag har fått någon som helst dämpande effekt på deras beteende.
Militären är fast beslutna att klänga sig kvar vid makten till vilket pris som helst. Det enda som skulle kunna sätta stopp för deras massmord är en militär intervention från utlandet.
Faktum är att det internationella samfundet numera i teorin har en skyldighet att ingripa mot regimer som inte skyddar sin egen civilbefolkning i händelse av konflikt.
Principen "skyldighet att skydda" finns med i FN-stadgan sedan 2005. Militär intervention som är den yttersta konsekvensen tillämpades på riktigt första gången i Libyen 2011 efter att folket rest sig mot diktatorn som en del av den arabiska våren.
Resultatet blev inte helt lyckat. Visserligen lyckades utländska flygstridskrafter hindra Gaddafi från att massakrera den egna befolkningen men i slutänden slungades landet in i ett långvarigt inbördeskrig som fortfarande pågår.
Efter Libyen är det internationella samfundets aptit på att ingripa militärt i andra länder minimalt.
Men det finns också ett annat skäl till att de hänsynslösa generalerna i Myanmar, före detta Burma, kan känna sig rätt säkra.
Insatsen i Libyen blev möjligt bara tack vare att varken Kina eller Ryssland lade in sitt veto. Något Rysslands president Vladimir Putin i efterhand sagt att han ångrade.
Noll aptit på militära äventyr
Myanmar regim har inte många vänner i världen. Kina är den bästa med Ryssland inte långt efter. Båda var på plats som militärens hedergäster under helgens firande.
Varje försök i FN att få till en militär insats mot regimen i Myanmar skulle omedelbart falla på veton i FN:s säkerhetsråd från Kina och Ryssland.
Vad som då återstår är att göra som George W Bush då han invaderade Irak 2003. När FN sa nej skapade han en "coalition of the willing". Resultatet blev 4 500 döda amerikaner på tio år.
Sedan dess är USA:s aptit på militära äventyr utomlands lika med noll.
Utan USA och med ryska och kinesiska veton i säkerhetsrådet finns det ingen som har de militära musklerna att avsätta generalerna i Myanmar.
Fortsatta fördömanden är viktiga för att hålla trycket uppe mot regimen men i det korta perspektivet är de helt verkningslösa för att få generalerna att sluta upp med sitt mördande.
Så när Miss Myanmar i går på en gala i Thailand med sprucken röst vädjade till världen "snälla hjälp oss", så gjorde hon det tyvärr förgäves.
Så ser den bistra verkligheten ut.
PODD Militärens krig mot befolkningen
Aftonbladet Daily med Wolfgang Hansson, utrikespolitisk kommentator.